REFLEKTIONER. I en djupt personligt hållen text reflekterar Lasse Ekstrand över sömnen och döden, det slutgiltiga insomnandet. “Kanske en förklaring till mina livslånga sömnproblem: fruktan att tappa kontrollen, bli medvetslös, ge mig hän. Jag stretar emot att somna in”, skriver han.
“Do not go gentle into that good night.” (Dylan Thomas 1914-1953)
Ända sedan barndomen har döden funnits närvarande i mina tankar. Jag försöker numera, vägledd av ett mig med döden försonande syfte, att föreställa mig denna som en sömn man inte vaknar upp ifrån. Därmed gränslös.
Jag minns under min sjukdomstid när den akuta dödsskräcken slog sina klor i mig. Det skedde bara en handfull gånger. Tack och lov.
Det var nämligen rysligt att helt ensam stå och liksom stirra in i ett mörker utan slut, där just begreppet gränslöst fick en iskall och absolut innebörd.
När du är död känner du ingenting. Det svåra med att dö föreställer jag mig vara själva insomnandet, att sjunka in i medvetslösheten. Kanske en förklaring till mina livslånga sömnproblem: fruktan att tappa kontrollen, bli medvetslös, ge mig hän.
Jag stretar emot att somna in.
En psykoanalytiker jag kände i Uppsala, och som jag i skrivande stund glömt namnet på, ekvivalerade det med orgasmskräck. Jag minns inte hur hon vecklade ut det. Hon gjorde även en genuskoppling: mannens sömnproblem skulle vara annorlunda än kvinnans. Måhända.
Min mor, en Brukets strävsamma dotter från morgon till afton, sov uselt. Men vi pratade aldrig om det. Och definitivt inte i genustermer.
En viktig skillnad: den normala sömnen rymmer drömmar, dödens sömn inga sådana. Inte vad jag vet. Inte hört någon vittna om det i alla fall.
Jag får ibland nyfikna frågor om min gudstro. Inte lätt att svara på, om jag misstänker att den ifrågasätts. Även om det inte är så. Hur diskutera tro i termer av för och mot?
Jag tror, det är allt. Tror till skillnad från att veta. Inget ämne för en akademisk disputation. Inget för intellektets kritiskt granskande sfär.
Gudstron är väl också den en form av att våga ge sig hän, släppa kontrollen, underordna sig något större?
”You’ll get pie in the sky when you die.” Jag tror på Gud – men föreställer mig därför faktiskt inget liv efter detta. Låter det månne som en konstig tro? Paradiset måste iscensättas på jorden, här och nu. Därför är jag socialist, om man med socialist menar en som är för jämlikhet.
Rockpoeten John Lennons “Imagine” – där han drömmer om ett samhälle utan “greed and hunger” – fångar med sina enkla ord min vision, som väl snarare drar mot en utopi.
Jag kommer inte att under min stund på jorden (knytande an med uttrycket till Vilhelm Moberg) få uppleva paradiset. Men ger därför inte upp tron på det.
Jag sällar mig icke till alla de forna rödskägg som gjort avbön (passande term) och låtit sig assimileras i det orättvisa, ojämlika samhället.
Min syster genomgick en förvandling den allra sista tiden. Svårt cancersjuk, bortom all fortsatt behandling, insåg hon att hon snart skulle dö.
Jag frågade henne rakt på sak när hon var inlagd på Onkologen i Gefle: – Är du inte rädd för att dö? Hon tvekade inte: – Nej.
Jag talade med hennes läkare när hon var borta, han försäkrade att hon hade varit lugn och samlad. Hon var beredd, inte det minsta rädd: – Hon var klar med livet.
Det var som om hon blev en annan person, inte den sjukdomsförnekande syster jag hela livet känt. Nästan så att jag blev arg på henne, det var en sådan radikal förändring.
Jag fick svårt att förhålla mig till henne. Hon blev främmande, gled undan, ansiktsuttrycket ett annat.
Att sova låter som en alltför vacker bild av döden. Inte vet jag hur det kommer att kännas när det är dags. När alla ord och bilder plötsligt blir otillräckliga, sveps bort som sandkorn av det mörka havet. Och gränslösheten tar vid.
info@opulens.se
