EXISTENSEN. Stellan Lindqvist har skrivit en djupt personlig text som reflekterar över livet. Vad handlar det egentligen om? Den frågan söker han svar på.
Han var rädd. Det var som attacker. Som ett starkt ljus, som plötsliga och bländande strålkastare från en framrusande bil. Att då mitt i rädslan sätta sig ner och skriva är ju nästan omänskligt. Kan någon förstå? Allt man vill är att springa, bedöva sig, dricka, fly. Vad som helst, var som helst, men inte detta! Inte skriva! Så outhärdligt svårt. Diagnosen, den svarta.
Klockan 13.56.
Går ut på morgonen. Ett odelat helt, ett odelbart mirakel. Varje gång! Inte vattnet i älven, bilarna på gatorna, spårvagnarnas gnissel, människomyror hit och dit, ljus, mörker, skuggor, namn, rop, rädslor, minnen som letar sig in. Allt, allt! Livsvärlden, ljuset! – det stycke universum som just nu är det enda som finns, oändligt, samtidigt ändligt, hopplöst att definiera. Och som är mitt! Nej,13.56 existerar inte. Människor som säger att de lever i nuet, kan man förstå? – det förflutna som bilder i ett album, som en repig videoremsa, nuet som rörliga ljusblock från ingenting till ingenting? Människor släpande på ett svart band av icketid? Illusionen funkar nog, men det är en illusion, en livsförminskande illusion.
Var börjar och slutar ett levande och upplevt nu? Kan någon svara?
En anhopning atomer som tänker, skapar mening och därmed existens åt en oändlig mängd atomer, det vill säga universum. Människan! Människan! Förutom detta och lätt hisnande: inte någon annanstans i vår galax finns sannolikt samma anhopningar av tänkande atomer (som dessutom kan tänka på sig själv och bli medveten om att den tänker på sig själv). Ett universum utan människor som tänker sig ett universum finns inte. Således. Ett jävla ansvar, och så ensamt också. Jo, det går förstås att peta in Gud i ekvationen, kanske kan han (även med oss, mänskligheten, frånvarande) under ett interregnum, ett möjligt kommande interregnum, garantera universums fortsatta existens. Tryggt förstås, men ett billigt trick. Ett billigt trick och en hopplös besvärjelse. En Gud utanför vårt medvetande, går det att tänka sig? Även han är ju fången. Sorry.
Jag har hört folk säga att astrofysiken och kosmologin tagit teologins plats; en ny tids vetande som nu blivit ”tro”. Märkligt och paradoxalt kan tyckas, men också kul. Det började med kvantfysiken och därmed upplösningen av den gamla fysiken; det vill säga den deterministiska fysiken, den som sa att verkan uppkommer efter orsak, den som sa att om vi ägde all universums information så skulle vi med visshet kunna förutsäga allt som därefter skulle hända. Gud spelar ju inte tärning sa ateisten Einstein. Och så det märkliga: partiklar/vågor, det allra minsta, som uppträder helt obekymrade av sånt som orsak och verkan, som gör lite som de vill, som om de hade en egen vilja, busar med observatören. Kul men också hoppingivande eftersom det visar att verkligheten spelar, alltid kommer att spela oss spratt. Att vi är i ett ständigt underläge, dömda att förlora.
Och genom att förlora vinna. Inte sant?
Det är sol ute, stjärnan värmer fortfarande och skall värma så i dag, i morgon och oräkneliga morgnar. Den är på alldeles lagom avstånd, värmer utan att bränna, väter utan att dränka. Att det blev så är lika osannolikt som att just jag finns och du. En liten förändring för säg tvåhundra år sedan, den unga kvinnan ångrade sig, gick inte på dansen, träffade inte den unge mannen, och jag skulle inte finnas. Varför förundras vi inte? Vi tror vi kan lägga samman och få allt klarlagt. Den är jag, den vill jag vara, formulera mål, sträva ditåt!
Kan nån förstå den som inte vill ”förstå”, som ser livets outgrundlighet som dess yttersta värde?
Klockan är 14.16.
Man ser inte vinden på bilderna, de från femtio- sextio- och sjuttiotalen, att det blåste medvind. Sån var tiden, liksom vinden. Och tiden ser man ju inte lika lite som vinden. Allt stod på kö, alla skulle få allt. Tids nog. Först ordentlig bostad, badrum och wc, vardagsrum med tv i ett hörn, sen fyra veckors semester, sen bil, Volkswagen eller Volvo PV, sen rejäl pension, sen fritidshus (jo, så hette det, eller sportstuga), sen Mallorca, kanske Kanarieöarna, universiteten öppna för alla, alla skulle kunna bli det de ville bli. Allt upplyst med självklarhetens värmande sol. Svarta kråkor rör sig i ett obegripligt mönster i det grå. Nu grått i fem dagar. Katten ointresserad. Jag vet varför jag skriver detta, men orsaken är svår att skriva fram. Mycket svår. Försoning. Försoning med ödet. Ett liv i en behaglig tid, blå himmel, klart vatten, problemen försumbara, historiens mest privilegierade generation. Borde jag inte vara nöjd?
info@opulens.se
