Frivilligt gravid?

ESSÄ. De säger att du inte blir vuxen på riktigt förrän du får barn. Jag säger att du blir inte vuxen på riktigt förrän du står upp för din egen sanning trots att hela världen försöker övertyga dig om motsatsen, skriver Josefine Fischer.

För första gången kände jag kärleken till ett barn. En ful, skrynklig, röd och äcklig varelse. Den mytomspunna kopplingen en mor känner till sitt ofödda barn. Den är så jobbig! Bara kräver utan att ens försöka ge något tillbaka. Den skriker och tar min energi och min uppmärksamhet. Den livnär sig på min livskraft. Dör utan mig, dör utanför mig. Jag kan inte låta den dö. Jag önskade mig verkligen att bli gravid, men kärleken till det lilla livet i min livmoder är ambivalent. Det lever i mig och det är samtidigt en del av mig som inte hör dit. Jag känner min kropp, hur den inte längre är min; jag är ett kärl, en resurs, en behållare för något annat, något större och viktigare än jag själv. Jag måste göra mig själv till den näst viktigaste personen i mitt liv. Den gör mig trött, seg, slut. En mage som står ut och spänner; graviditetshormoner, en uppsvälld livmoder, förberedd på vad som komma skall när varelsen växer och omvandlas till ett barn. Äta sura godisar och fet mat.