Sårighet: Om en resa och ett folkmord

Existentiellt
Collage: C Altgård / Opulens

KAMBODJA. ”Tuol Sleng kallas helt prosaiskt ett museum över folkmord. Men det är ett väldigt tempel över de 18 000 människor som här genomlevde sin sista långa svindel i ondskans virvel.” Åsa Norén skildrar en resa till Kambodja.

 

Naturligtvis helt oförberedd inför denna dag. Vändningar, tillfälligheter utkastade för mina fötter, att gå stadigt på, att balansera på. Dagens upplevelser kommer att pendla mellan den sårbarhet som barndom är och den förvändhet vuxenhet kan vara. I pendelns vinddrag kände jag de kalla, vassa splittren från en sammanstörtad framtid.

Ångloket, som dundrar fram där borta, är tiden och vi tror att vi är hela dess framrusande energi, att vi är ett med den. Men vi är dess flyktiga, snabbt borttonande ånga.

Jag och barnbarnen far genom Phnom Penh, i en värme som känns som flytande lava. Träden, oberörda av hetta och historia, följer min resa genom gyttriga kvarter, fulla av kommersens virrvarr. Bakom träden väntar små låga hus på att få komma till min blick. Halvt dolda av sina butiker talar många av dem ett franskt formspråk. Men höjden är uråldrigt symmetrisk: två – tre våningar högt oftast. Många hus är förfallna, ändå bevarade, som med en dröm om framtida välstånd förtröstansfullt väntande i vittrande ornamentering och avflagnade färger. Bortom fattigdomens röriga scenografi gömmer sig en så vacker stad.  Men överallt rivs det, tyvärr. Stadsbilden domineras av glittrande skyskrapor, likt väldiga gravstenar, vilka blir fler och fler i takt med att den ursprungliga arkitekturen dör ut. Kinesisk import, kinesiskt material, kinesiska ägare och arbetare. Landet serverat på ett fat. De, som myntade begreppet kulturimperialism, har själva anammat hela dess potential, oförblommerat, oblygt. Skyskrapornas kyrkogård blir allt större, allt snårigare, allt mer hemsökt av girighetens spöken

Träden försvinner bakom mig, vi närmar oss förskolan med all dess livsglädje. På håll kan man höra skratten och stojet och snart är barnbarnen avsläppta och en del av den glada, höga ljudnivån. Som alla förskolor är den full av färger, infall, kunskap insvept i lekfullhet. Bredvid den ligger ett himmelsblått hus.

Omsluten av decenniers glömska ligger det väldiga huset, med de väldiga bilarna i det väldiga garaget under byggnaden. Ingen anar det himmelsfärgade husets egentliga nattsvärta. Jag går från de värnlösas lek och skratt fram till himmelshusets svarta järngrind. Ett mörker öppnar sin avgrund.

En ung man bodde här en gång, med hjälp av slumpen. Pol Pot, som numera borde vara berövad privilegiet av ett namn, ett mänskligt igenkännande. Men här bodde han, vid dessa dörrar en gång hans gestalt, bakom dessa fönster hans studier och drömmar, i all fridfull vänlighet hans iskyla. Han levde på sin bror, misslyckades med sina studier, fick stipendium och fortsatte misslyckas i Paris. Men fick mer ideologisk näring från utrensningarnas och svältens ideologier. Sedan återvände han och började sin nedsläckning av människovärdet.

Att som utomstående till fullo förstå dessa åratal av massmord, folkmord, är ogörligt. Befolkningen släpas vidare, av livsviljan och de obönhörliga levnadskraven, in i den nästan omöjliga framtiden. Gravarna förblir tysta därute, men skuggorna bär fortfarande sina namn. Glömskan försöker ysta sitt dunkel kring dem, men de bultar med sina minnen på varje sekunds dörr. Plötsligt i ett samtal detta uppdykande av ett levnadsöde.  Förbluffade är alla över att allt tog slut. Och hur. Att något, någon… Sedan denna stillhet, denna avgrundstystnad.  De döda som en vissnad, död skog, med fågelsången fortfarande lockande stora mänskoskaror att vandra runt, runt de svarta, murknande träden. De döda som översnöade hus, med djupt upptrampade stigar fram till dörrarna. De döda som de ständiga födslarna i avlägsna länder och i dina ord.

Det himmelsblå huset ligger alldeles tyst i hettan. Men så plötsligt, någonstans inifrån, rusar en stor, svart hund fram till grinden. Han skäller aggressivt och blottar käftarnas knivliknande tänder. Ett dompterat, oskyldigt djur, som bara lyder. Barnaskratten från förskolan bredvid slingrar sig mellan de ilskna skallen.

Jag tar en tuc-tuc till ännu en omöjlighet

I det blekta ljuset av den bortdragande tiden, i dess avtagande och bortresa, tornar de flagnande skolmurarna upp sig. De omgärdar en fridfull trädgård, träden fyllda av blommor, frukter och fågelsång. Mjuka gräsmattor suger upp alla hårda ljud. Luft och ljus har också brett ut sig i övermått i de stora skolsalarna. Loftgångar vidgar rummen ut mot grönskan, det genombrutna betongräcket släpper in svaga briser. På de asfalterade gångarna motionspromenerar man runt, runt i den ljuvliga trädgården. Barn leker och skrattar högljutt. Fastän skratt är strängeligen förbjudet.

Tuol Sleng kallas helt prosaiskt ett museum över folkmord. Men det är ett väldigt tempel över de 18 000 människor som här genomlevde sin sista långa svindel i ondskans virvel.

Detta är inget ställe att minnas. Här värjer man sig mot vad man ser. Ansiktena, blickarna: hon som log glatt och vänligt mot kameran, han i den poppiga T-shirten, mamman bredvid det sovande småbarnet, en annan mamma med spädbarnet tryggt i sin famn

Ohyggligheterna beskrivna. De små fångcellerna bevarade: inbyggda i skolsalarna. Allting bevarat. Redskapen utställda, berättelser på anslagstavlor. På väggarna målningar, ur minnet av det man försöker glömma. Jag vill bara värja mig: lyssna, tro och sedan få glömma till dess att jag möter någon som förnekar allt detta. Vittnesbördens eviga låga och plåga. Den leende kvinnan, mannen i den poppiga T-shirten, mamman bredvid det sovande småbarnet, spädbarnet tryggt i sin mammas famn. Strax innan förtröstan upphörde, precis innan tiden bröts itu och deras kroppars heliga tempel förstördes.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet fem dagar i veckan eller på lördagar.
Prenumerera

Jag går ut i trädgården, skymningen sänker sakta sitt sorgflor över den gamla skolan. Kvällsbrisen slingrar sig genom lövverken och jag hör 18 000 små klockor klinga där.

Alla beskrivningar är lönlösa. Man måste tänka på ensamhet, mörker och orkan. Och man måste tänka på ansiktena: hon som log glatt och vänligt mot kameran, han i den poppiga T-shirten; tänka på blickarna: mammorna, slutna kring sina barn; tänka på illusionen av den trygga sömnen: det sovande småbarnet, spädbarnet i mammans famn.

Jag går ut i det som för ett kort ögonblick ska vara mitt nu. Kvällen vibrerar av sin hetta och sitt mörker. Lång hemresa, under absolut stillhet och tystnad. Därhemma väntar ett sovande småbarn och ett spädbarn, trygg i sin mammas famn.

Och natten och sömnen kommer. Förberedd är jag på drömmarnas förvändhet och sårighet, på den tid som de rusar bort med till vakenheten, balanserande vid deras avgrunder.

ÅSA NORÉN 

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt