Frommels våldstankar

FIKTION. Ett dokument på Facebook fick stor spridning i Tyskland på sociala medier för ett par år sedan. Melker Garay tar sig an det.

Hösten 2017 dök en text upp på sociala medier och i olika nätforum. Den publicerades ursprungligen på Facebook och innehavaren av kontot — och den förmodade författaren — heter Klaus Frommel. Mycket tyder dock på att det är ett fingerat namn. Icke desto mindre fick Frommels nedskrivna tankar en stor spridning i sociala medier och blev början på en debatt i det tyska samhället om rätten att använda sig av våld.

Nämnas ska att Klaus Frommel hävdar i sitt facebooksflöde att han är släkt — i rakt nedstigande led — med Emil Wilhelm Frommel; en tysk luthersk präst som levde på 1800-talet och predikade över de tio befallningar som Gud gav till Moses.

Texten är översatt av professor Johan Arnberg och genom hans försorg har det iklätts en svensk språkdräkt.

*

Skämmas borde jag. Visst tycker ni det? Min oförmåga att skriva är beklämmande. Varje gång jag försöker uttrycka mig så ligger det något tarvligt och infantilt över det. Det är rent av simpelt. Övertygad är jag om att ni betraktar mig som pinsam. Ni vill inget annat än att jag kryper ner i ett hål i marken och stannar där för alltid. Men kanhända anser ni att jag är orättvis mot mig själv?

Inte alls, genmäler ni och tillägger hånfullt att jag borde sluta upp med att kladda ner en massa dumheter.

Så är det nog. Inte ska jag göra en stor sak av det. Om ni anser att mitt sätt att redogöra för mina tankar är löjeväckande så får ni väl tycka det. Låt gå för det. Det finns emellertid en ytterligare anledning till varför ni anser att jag bör skämmas och det är att jag slog ner mannen; ja ni vet mycket väl vem jag menar. Istället borde jag ha undvikit honom. Hållit mig på min kant. Inte stått i hans väg. Men det gjorde jag inte. Och hur skulle jag ha kunnat göra det när han kom bakifrån och bryskt knuffade in mig i stenväggen?

När jag kände att det blödde från min panna var det något som klickade till i mitt huvud. Sedan hände allt det som jag enligt er borde skämmas över. Jag undrar emellertid om jag verkligen borde göra det; känna skuldkänslor. Frågan är om det inte var min plikt att slå ner honom. Jodå, nog var det min plikt alltid. Inte ska jag bara tillåta att någon knuffar in mig i en vägg. Sådant går inte an. Nej, inte tänker jag tillåta att någon gör så. Det gör bara veklingar. Ynkryggar.

Jag blev uppfostrad att slå tillbaka. Och det gör jag gärna, sedan spelar det ingen roll om den andre är större eller starkare än jag. Så jag tvekade inte ett ögonblick när jag slog honom på käften så att han föll ner på marken. Och när han försökte resa sig upp sparkade jag honom i baken så att han föll framåt. Jag skrek åt honom:

Knuffa aldrig mig igen!
Ditt rövhål, fick jag till svar.

Det svaret tyckte jag inte om. Så jag sparkade honom i magen. Allt vad jag kunde. Han vek sig dubbel.

Jag tycker inte om dig, sa jag och tog ett hårt grepp om hans nacke.

Det brukar jag göra för det är endast så de inser fullt ut att jag menar allvar. Ni förstår att det är viktigt att markera. Att sätta sig i respekt. De ska veta vem de har att göra med. Ni kanske känner avsky för att jag slog ner honom. Det kan ni gott göra. För ni begriper inte vad jag talar om. För hur skulle det kunna vara – som ni så fint uttryckte det en gång – en moraliskt uppbygglig handling att acceptera att man blivit knuffad in i en vägg? Hur kan det vara något eftersträvansvärt? Nej, inte är det eftersträvansvärt. En sådan moral är endast för fega stackare. Alldeles riktigt, ni talar gärna vitt och brett, och högt, om moral men när det kommer till kritan fylls ni av vankelmod.

Jag kan se för min inre syn hur ni underdånigt kryper inför de som skymfat er. Vidrigt. Det vänder sig i magen när jag tänker på det. Det är sådana som ni som tillåter skitstövlar att fortsätta jävlas med andra. Men det ska ni ha klart för er att ingen jävlas med mig. Sådan är jag. Och det ska ni vara förbannat glada över. För om jag inte hade slagit ner den jäveln så hade denne bara fortsatt och kanske hade han nästa gång gett sig på en av er. Tro nu inte att jag ber er om att ni ska visa mig någon tacksamhet. Ni är som ni är. Medelmåttor. Ni saknar allihop självrespekt. Och i den mån ni besitter någon värdighet så måste den betraktas som inbillad. Ni saknar därtill stake. Sannerligen, ni har uppenbarligen missförstått alltihop; att förakta mitt sätt att tänka är inte att ha stake. Nej, ett gäng slaka och hariga medelmåttor är ni allihop.

Och när allt kommer omkring så duger ni inte till mycket.

Likväl har jag med åren lärt mig att ha tålamod med er. Till och med omfamna er om det skulle behöva gå så långt. Ja, det skulle vara en syn. Men om jag gjorde det så skulle ni säkert uppfatta det som opassande och möjligen stötande. Jag är dock övertygad om att ni skulle se vädjande på mig om ni blev hotade av någon. När jag sedan ordnat upp allt skulle ni le tillgjort mot mig. Mycket är det som jag ska behöva stå ut med. Och det mest bedrövliga av allt är att det inte skulle dröja länge förrän ni kommer med spefulla gliringar bakom min rygg. Sådana är ni. Falska.