ÅLDRANDET. I en kort men kärnfull reflektion skriver Melker Garay om tidens gång och hur det åtföljande åldrandet påverkar kroppen och själen.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Steg för steg blir man fråntagen kroppens och tankens frihet. Så är det bara. Ja, plötsligt en dag upptäcker man att något har gått förlorat. Vigheten och de kvicka hoppen uppför trappor infinner sig inte riktigt. Och beklämd märker man att tankens kraft att reda ut och tränga igenom ordvändningar har minskat i styrka.
Självklarheten att kunna röra sig obehindrat visar sig inte längre vara en självklarhet. Inte heller ens förmåga att med tanken nå höga höjder. Inget tycks med tiden vara givet. Men man låter sig inte nedslås. Självrespekten finns där fortfarande. Dock kommer resignationen krypande. Inte sällan smärtsamt.
Perspektivet ändras. En förskjutning sker i ens sätt att se på tillvaron. Det som var så angeläget visar sig inte längre vara det. Istället blir annat viktigt. Oftast det som alltid har funnits där men som man inte lade märke till. Allt det som varit en trogen. Blind har man varit. Och blind är man. Men långsamt blir saker och ting alltmer synliga.
melker.garay@opulens.se
