Ett större hål

Existentiellt
Foto: Adina Voicu / Pixabay.com

PRESTATION. Jag gräver ett hål i trädgården, begraver mig i arbete. Jag gräver ett hål i trädgården och tänker på när jag slutade vara barn. När sveket från vuxenvärlden kom och jag lärde mig att inte lita på någon annan.

Hålet blir allt större och jag tänker på det här lilla barnet inom mig. Eller inte inom mig, men dess röst är kvar inom mig. Och min röst som ett eko av den – att jag inte duger så särskilt mycket till. Hålet behöver vara fem kvadratmeter.

Det är svårt att tysta en röst som man gjort till sin egen. ”Men jag ville ju bara! Jävla skitgubbe!” Och sedan då. Barnet får lära sig att det är barnets fel, har inget språk för att förstå. Så som barn utgår från sin egen värld. Barnet är allt när de vuxna hellre är tysta.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Jag bygger kullar i trädgården med all jord jag grävt upp. Skottkärran viker sig. Min tunna hud brister av ansträngningen. På kullarna ska det bli gräs. Gräs och en hammock. I hammocken ska jag läsa.

Det finns en föreställning om en tyst och stilla plats, en trygg plats. En plats där man kan finna ro. I mig tänker jag den platsen som en bok som skärmar av världen utanför. Som att pärmarna är väggar som stänger ute det onda, stänger av mig själv, skapar – tystar barnet.

Ibland tror jag att det är det här barnets röst, barnet som en gång var jag, som gör mig rastlös. Som gör att jag behöver prestera mer och bättre än alla andra. Som säger sig vilja ha fyrverkerier när dess värddjur skrivit en bok, en obegriplig essä, ett märkligt försök, en naken kvitt på Twitter. Samma upprepade fras från barnet, eller kanske från de vuxna som skämdes över det oroliga barnet: ”Du har anlag för fetma.” Fast ingen annan omkring mig var fet eller ens rund. Hörde vi ens ihop? Var jag redan då en annan än de?

Och då återstår frågan – är det möjligt att leva med en människa som inte litar på andra? Som hör orden men inte lyssnar. Som fortsätter att gräva fastän händerna blöder. Vi kan gräva tillsammans. Det gör jobbet hälften så svårt. Men rastlösheten? Som ett symtom eller ett karaktärsdrag lånat från det globala kapitalet. Varför har idén om en ständig tillväxt genomsyrat ett litet barns röst inom mig? Varför vill det här barnet ha bara en liten sak till – en lite större belöning nästa gång.

Kanske måste jag förstå barnets röst i dess villfarelse, förlåta det. Hålet jag gräver är inte ett hål i mig. Och barnets röst är en del av den polyfoni jag bär inom mig. Och barnet vill ha ett större hål.

FREKE RÄIHÄ

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

Se människan!

AKTUALITET. Begreppet Ecce homo myntades för långt över tvåtusen år sedan och
Gå till Toppen