DIPTYK. Thomas Millroth är konsthistoriker, kritiker, konstkurator och författare till ett fyrtiotal böcker. Han har skrivit en diptyk som, med DDR/Östtyskland som tema, kan ses som ett slags gensvar på Gunnar Lundins tidigare publicerade texter om en dag på 60- respektive 70-talet.
En dag på 80-talet
Två konstläderjackor i dörren till bokbinderiet. Allt slammer upphörde. De nämnde hennes namn. Först en gång för att möta förvåningen sedan befallande.
I förhörsrummet satt hon ensam bakom ett bord. Det första hon tänkte på var klasskamraten som tagit sitt liv i arresten. Hon tittade på klockan innan de tog den ifrån henne. Snart ett. Hon väntade på frågorna. Ingen kom. Bara en konstapel som vänligt och överseende frågade henne om hon inte insåg att hon levde i en arbetare- och bondestat. Vad begärde hon mer? De väntade inget svar från henne. Så kom någon annan och ställde samma frågor. Och ännu en.
Du vet väl att du bor och arbetar i en arbetare- och bondestat.
Du vet väl att du bor och arbetar i en arbetare- och bondestat.
Du vet väl…
Du vet väl…
När de lämnade tillbaka klockan var det strax före midnatt. Du kan gå nu, sade de.
Middagen hade kallnat. Först framför de kalla potatisarna började hon gråta.
En dag på 90-talet
Satt för att läsa mitt nya häfte med fragment av Novalis på ett ölsjapp vid Kollwitzplatz. I den nikotinbruna halvdagern lade jag märke till en ensam anteckningsbok med grå pärmar och linnerygg. Någon hade uppenbarligen glömt den men på etiketten stod bara obligatoriska uppgifter som ”Holzfrei” och ”EVP 2,05 MDN”. På första sidan löpte en vacker handstil i svart. Därefter var de gulvita sidorna lika ljusa och tomma som framtiden dessa dagar; de blå linjerna tecknade horisonter i oändligheten. Jag tänkte att den nyinköpta skrivboken tillhört en kvinna. Fantiserade hur hon avbrutit sig, stoppat reservoarpennan i fickan för att skynda mot centrum och die Mauer. Detta hade hon hunnit anteckna:
”Idag fick jag besök från en amerikansk stiftelse som köpte alla mina Schaden, Liane, Ariadnefabrik och åtskilliga böcker av konstnärsvänner. Jag har aldrig haft så mycket pengar, men jag ångrar mig. Vem ska nu ta hand om våra tankar?
Jag tror det var Baldwin som hävdade att den svarta människans tillvaro faktiskt är så förnedrad och utarmad som vårt trossystem gör gällande. ‒ Och vi? ‒ Samt vidare att Wrights uppfattning byggde på den inte helt obefogade premissen att amerikanarna så långt det går undviker all autentisk upplevelse och i konsekvens därmed är oförmögna att fatta andras erfarenhet eller förhålla sig till en annan livsform än sin egen. ”
Jag rev ut sidan och lade den till de andra småbitarna i Novalis Reclam-häfte.
info@opulens.se
