Den klokes villrådighet är ej något svaghetstecken

Existentiellt/Kultur
Illustration: C Altgård / Opulens.

LIVET.  Då vi sätter tillit till vetenskapen sätter vi livets tilltal ur spel, säger Martin Buber. Carsten Palmer Schale skriver: Buber menar att leva är att bli tilltalad. Det enda vi behöver göra som människor är att svara på livet. 

 

 

Saklighet odlar tvivel och tveksamheter. I det reella samtalet är den klokes villrådighet inte något svaghetstecken, vilket kanske i förstone förefaller besynnerligt. Swift noterade med sympati hur de kunskapsrika ”blir förvirrade av överflödet av åsikter och har svårt att välja.” Och det är den kloke Russell som hävdat att ”felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak — och de kloka så fulla av tvivel.” Vördnad för det som är större än en själv kännetecknar för övrigt religionen — precis som den utmärker sakligheten. Detta är något som exempelvis pastor Christer Sturmark missat. Det hela har naturligtvis med mognad att göra.

Martin Heidegger, som väl bland vanliga dödliga mest är känd för sin dunkelhet, talar ovanligt tydligt när han gisslar dem som slavar under det anonyma begreppet ”man”:

Vi roar oss och har trevligt som man roar sig, vi ser, läser och dömer om konst och litteratur som man läser och dömer, vi drar oss tillbaka från mängdens vimmel som man drar sig tillbaka, och vi uppröres över det som man finner upprörande.

I de reella samtalen skärps känslan för det väsentliga. Att söka svaren, men också frågor som vi har ”överblivna” svar på. Willy Kyrklund inleder sin Mästaren Ma med de undersköna orden; ”Jag söker den fråga på vilket människolivet är ett svar.”

I sitt gröna Walden konkretiserar Thoreau problematiken: ”Jag hade tre stolar i mitt hus – en för ensamhet, två för vänskap (samtal, min anmärkning) tre för sällskap.”. Det är viktigt att genomskåda konventioner och genomleva traditioner. Att bli sig själv är också att avlägsna jagfixeringar och nå ner till det gemensamma. ”Det som är botten i dig är också botten i andra”, hette det ju förresten hos Ekelöf.

Hos de stora essäförfattarna återkommer en sak ofta: varningen för kvickhuvuden (det är därför jag ogillar de vanligaste göteborgsskämten, trots att jag är urgöteborgare; eller kanske just därför). Tråkigare än folk som aldrig skämtar är ju endast folk som bara skämtar. Också skämtet är en alldeles för allvarlig sak för att överlämnas åt professionella. ”Kvickheten är förståndets apa”, konstaterade Thorild.

Avslutningsvis. Samtalets språk är i viss mening amatörens, autodidaktens. Amatörens språk är sökande, trevande, avlyssnande, försiktigt erövrande, ständigt omprövande.Om jag då skulle försöka mig på att knyta ihop en eller flera säckar, vad skulle jag då säga? Jag refererar till Martin Buber:

Att bli delaktig är det egentliga verkliga alternativet om man vill möta människor. Iakttagaren är spänd på den andre. Iakttagaren noterar och genomsöker och letar igenom den andre. Han strävar efter att vinnlägga sig så många ”drag” som möjligt. Betraktaren intar den attityd som tillåter honom att se den andre i frihet. Han inväntar vad som måste ske. För betraktaren är helheten det viktigaste. Då iakttagaren kör hem gräset som grönfoder vänder betraktaren det för att det skall kunna ligga i solen. Att bli delaktig i mötet är det enda sättet vi kan möta den andre på. Gränserna för dialogens möjligheter är desamma som delaktighetens.

Buber menar att leva är att bli tilltalad. Det enda vi behöver göra som människor är att svara på livet. Livet finns alltid där men problemet är att vi inte alltid är där eller att vi inte förstår att vi skall svara helt enkelt. Dock är det inte så konstigt i vårt samhälle att vi inte svarar menar Buber. Då vi sätter tillit till vetenskapen sätter vi livets tilltal ur spel.

Hela vår vetenskap försäkrar oss: ”Var lugn, allt sker just så som det måste ske. Till dig är ingenting riktat, det är bara världen. Du kan uppleva den som du behagar, vad du än i och med det månde påbörja inom dig själv utgår det från dig allena. Det krävs inget av dig. Du är inte tilltalad allt är tyst”.” (Dialogens väsen)

Då jag ger mitt svar tar jag mitt an-svar. Vidare menar Buber att ”den som vill tala med människorna utan att tala med Gud, hans ord går icke i fullbordan; men den som vill tala med Gud, utan att tala med människorna, hans ord far vilse.”

CARSTEN PALMER SCHALE
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Det senaste från Existentiellt

Gå till Toppen