PANDEMI. “Vi journalister är inte heller kriminologer när vi skriver om exempelvis gängkriminalitet, men kan och bör ändå ställa polisen till svars”, skriver Lisa Bjurwald apropå att mediernas coronabevakning ifrågasätts.
PROPAGANDA. “Det går idag inte att läsa sig till vilka eller hur många som arbetar med sidan, men den enda namngivna redaktören har förtroendeuppdrag för Moderaterna och en lång bakgrund som aktiv i partiet.” Max Karlsson oroas, apropå nystartade 08nytt.se, över hur politiker startar sajter förklädda till oberoende nyhetsmedier.
EFTERKLOKT. Att Opulens skulle ha blivit en plattform för högerextremister är förstås strunt. Däremot ställdes kritiska frågor kring bland annat klickbetesjournalistik som är värda att ta på fullaste allvar, menar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark efter en kontroversiell artikel i magasinets måndagsnummer.
PRINCIPFRÅGA. ”Varför publicerar vi då personer vars värderingar till och med går på tvärs emot magasinets? För att det de skriver om har relevans för den journalistik vi vill göra och texterna i sig går i linje med vår publicistik”, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.
RÅG I RYGGEN. De högerextremas misstro mot medierna delas inte av allmänheten, skriver Stefan Bergmark apropå den i veckan uppmärksammade filmen där en flicka misshandlas av ett gäng.
SKENFÄKTNING. Uppenbarligen finns det de som tycker att en bild av Skandinavien som likadant som alla andra kulturer är mer kränkande än att sprida bilden av Sverige som en kollapsande no go-zon till land på randen till inbördeskrig, skriver Nathan Hamelberg.
MEDIEDEBATTEN. 2020 har redan varit ett turbulent år för den danska pressfriheten. Med påtryckningar från den kinesiska regimen efter en Corona-teckning i Jyllands-Posten återupplivades ett trauma från den så kallade ”Muhammed-krisen”. Strax dessförinnan krävde en politiker att en tv-värd skulle sparkas. Kevin Shakir tar tempen på mediedebatten i Danmark.
TV. Så har då den närmast viktorianska moralismen nått “mellon”, eller schlagerfestivalen som vi dinosaurer säger – vi som är vana vid en enda glittrande lång kväll och inte ett månadslångt harvande.
NORMALISERING. Med en frisinnad kultursyn och grundläggande gymnasiekunskaper om entartete kunst bär det förstås emot att klassificera konst som provocerande eller osund. Men hur länge dröjer det tills även en sådan hållning, likt invandringsmotståndet, börjar normaliseras? skriver Lisa Bjurwald.
