ÄKTHET. Nästa gång ni ser en ”kändis” på tv skall ni alltså tänka så här: hen är så fullständigt osannolik att hen utgör själva essensen av äkta äkthet.
”Detta är äkta!” skriker påannonserna på tv. Äkta! Alltså inte ”oäkta”! Särskilt äkta är alla dessa familjeporträtt av kändisar. Jag har då någon gång undrat: är det så? Personligen har jag sällan uppträtt som äkta med ett filmteam omkring mig – eller mellan oss. Det är något som inte stämmer. Men ändå. Detta saluförs alltså som ”verklig verklighet”. I motsats till ”overklig verklighet”, kan man då förmoda.
Som gammal analytisk filosof kan jag då undra, hur – egentligen – gränslinjerna dras mellan det verkligt verkliga och det overkligt verkliga? Eller: mellan det verkligt overkliga och det overkligt overkliga? Finns här någon form av ”kod”, som jag inte uppfattat?
Bianca Ingrosso är hursomhelst alltid verkligt verklig. Viss science fiction är måhända overkligt verklig. Det är en fråga om ljud och ljus. Men det verkligt overkliga? Gud? Eller reklamen? Och det overkligt overkliga? Hallucinationerna och mardrömmarna?
Hm. Och här sitter en med hen.
Men alltså. För mig har detta börjat bli ett smärre problem. I stil med ”fake news”. Jag erinrar mig förresten en vinterdag i början av 80-talet, då jag satte på en tv-sändning med Ingemar Stenmark kanske tio minuter för sent. Och Stenmark gjorde ju som vanligt ett fantastiskt åk – och vann överlägset. Glädjen grumlades bara något av eftertexten: ”Eftersom dagens åk var inställt på grund av vädret så sände vi ett åk från Madonna från förra året”.
Glädjen grumlades alltså något. Men va f-n! Man kan inte få allt. Och som Ulf Lundell en gång sa: ”Ett inställt gig är också ett gig”. Tjoho! En majoritet av Trumps väljare tycker att lögnerna bara är pikanta. He is the best! Anyway. Ja, det tycker jag också när jag smygläser Hänt och efter några minuter inser att mycket är lögn. Eller? Kanske är det bara overkligt verkligt eller overkligt overkligt? Skit samma!
Alors. Ergo. Alltså. Idag tycks även så att säga seriösa avsändare trixa med verklighetskravet. Underhållning som underhållning. Men om det handlar om krig, sjukdomar, död? Ja, det är ju en smakfråga. Eller budgetubåtar? Det är något politiskt och inte verifierbart – än mindre evidensbaserat.
När jag slår ner tangenten ”t” här så är det äkta. Men det som kommer ut kan ju vara oäkta? Det är en prioriterings- eller valfråga. Äktheten har ju för övrigt utretts av storheter som Schopenhauer – och allt är ändå konstruerat. Jag har exempelvis en flytande hjärna.
Och så pepprade jag mina ögon, och grät på riktigt. Helt äkta faktiskt. Sådant som faktaurval och faktakombinationer är något mycket löjligt; ja, ”akademiskt” som sportreportrarna brukar uttrycka det. Therese Johaug är förresten, alldeles tydligt, så oäkta att hon faktiskt blivit äkta! Det är som med salig Tage Danielssons ”sannolikhet”. Bianca Ingrosso, exempelvis (som inte gått att nå), är så utomordentligt osannolik att hennes oäkta drag helt enkelt är försumbara. Hennes äkthet är med andra ord som en tre shilling banco. Hur skulle det annars set ut?
När det gäller demokratiska val är det en annan sak. Det beror på hur räknemaskinerna fungerar och vad Högsta domstolen tycker. Så det så.
Jag kan slutligen lugna den skeptiske med, att denna text är så äkta att den egentligen utgör ett föredöme.
Nästa gång ni ser en ”kändis” på tv skall ni alltså tänka så här: hen är så fullständigt osannolik att hen utgör själva essensen av äkta äkthet. Detta var redan den store amerikanske historikern Christopher Lasch inne på, när han under slutet av 70-talet talade om ”pseudoinitimitet”. Om han nu fanns, vill säga. Böcker har dock skrivits i hans namn. Som detta äkthetsintyg per se. Bianca Ingrosso heter förresten något helt annat.
info@opulens.se
