Sorgens röster

Annons.
Bild: Opulens. (Fotoförlaga: Pixabay.com)

INTERVJUBOK. Vad händer med oss som blir kvar? I Sorgens röster har Katarina Holst Westin samlat 15 intervjuer, 15 möten med människor som delar med sig av sina erfarenheter av sorg. Vad händer med oss som blir kvar, när en förälder, en livskamrat, ett syskon eller ett barn dör?Här nedan publicerar vi en läsarguide och kapitlet Det finns ett hål i Universum som omges av luften.

Katarina Holst Westin är legitimerad psykolog och har sedan 1980-talet undersökt fenomen som inte går att mäta, som inte går att sätta siffror på, som våra känslor, tankar och upplevelser i relation till olika fenomen.

199 kr. KÖP HÄR>>

Läsarguide

Berättelserna är ofta associativt berättade, ibland nästan drömska. Låt dig inte störas av att de inte alltid berättas i en logisk ordning eller naturlig följd. Det gör sällan våra upplevelser och än mindre upplevelser av smärtsam karaktär. Låt dig istället föras in i de individuellt berättade upplevelserna av sorg. Vissa är längre och mer utförliga, andra mer koncisa och kortfattade.

Läs gärna varsamt, kanske lite i taget. Att dosera, att inte bli överväldigad av starka känslor. Tillsammans med den unika berättelsen ger du dig möjlighet att på egen hand bearbeta vad du själv har varit med om. Ta det i små portioner och stanna upp om det blir för smärtsamt.

Tanken är även att du ska kunna slå upp en sida på måfå, läsa den och kanske några till, slå igen boken och känna hur det känns. Sitta kvar. Känna. Tänka. Andas. Reflektera. Eller, välja en specifik berättelse och läsa den med hela din kropp, hela ditt väsen. Vad händer med dig, med dina känslor, dina tankar och hur känns det i kroppen när du läser om en annan människas upplevelse av sorg?

Vila gärna i Andrummet som kommer efter varje berättelse. Andrummet är två tomma sidor som är till för dig att vila i. Där kan du hämta andan, smälta vad du läst, ett utrymme för reflektion. Ett tomt rum, som om du vill, kan fyllas av dig och ditt inre.

Längst bak i boken finns den intervjuguide jag använde mig av. Frågor som kanske även du kan ha glädje av, om du vill utforska din sorg på ett annat sätt än att läsa om andras sorg.

På nästa sida kan du, om du vill, leta upp den berättelse som mest liknar din egen: En förlust nära i tid eller för länge sedan, en förlust som var väntad eller oväntad. De små cirklarna symboliserar de olika intervjupersonerna vars berättelser boken består av. Blå för män och rosa för kvinnor. Exempelvis är den lilla blå cirkeln högst upp till vänster den första berättelsen i boken i vilken en 56-årig man berättar om hur det var att plötsligt förlora sin mamma som 18-åring och hur det har påverkat hans liv.

Det finns ett hål i Universum som omges av luften

Är jag i sorg? Jag kan inte säga. Det förändras hela tiden.

Tror jag är mindre påverkad, än vad jag faktiskt är. Jag har en seghet i mig. En seghet jag inte känner igen. Det kan ju vara så att jag är ledsen. Väldigt ledsen. Ja det är jag. Väldigt, väldigt ledsen. Nu börjar jag gråta. Jag söker inte upp det. Det kommer inte som en fors. Jag blir inte längre överrumplad. Det kastas inte på mig, eller i mig.

Det är två år sedan min bror, min svärfar, min väninna och vår hund dog. Fyra dödsfall på tio månader. Jag har accepterat att min väninna inte längre finns. Vad synd och vad tråkigt, känner jag om min väninna. Medan min familj, min bror. Det är fortfarande obegripligt att han inte finns. Den känslan.

Konkretiseringen i bilder. På en promenad längs med stranden en morgon formulerade jag plötsligt hur det kändes: Ett hål i universum som omges av luften. Det fattas en bit. Det är ett hål där. Och det kan inte fyllas med något. Hålet kommer alltid att finnas där.

Det är något som fattas. Som en pepparkaksdeg där man tryckt ut en pepparkaksgubbe. Det är ett hål där.

Det är något konstigt med det. Jag tänker ofta: Här skulle min bror vara. Han tyckte det var roligt att ta en Dry Martini med mig. Jag blir så ledsen. Jag slås av det när det ska vara lite festligt. Han hade förmågan att höja upp det. Jag saknar honom.

Det finns olika sorger. När jag tänker på min väninna, att hon inte längre finns: Shit, man kan bara vara borta en dag. Det är fakta. Jag skulle vilja ringa henne och säga: ”Vad kul vi hade.” Jag tänker på det och blir färdig med det. Det är konkret. Det är faktiskt.

Med min bror kommer det aldrig att kunna bli konkret. Jag drömmer. Det är inte verkligt. Han är fortfarande här. Fast han är tomrummet. När det gäller min svärfar, då handlar det mer om sorgen över att livet har ett slut. Att jag aldrig mer få träffa honom. Inte höra hans röst.

Det är nyanser. De skiljer ut sig. Det är en absolut gräns mellan familj och vänner. Familjen griper in i mitt liv. En typ av kärlek och omtanke som jag inte längre får. Den andra sorgen, med min väninna är mer egoistisk. Jag orkar inte, jag kan inte gå in där. Jag måste handskas med sorgen så att jag orkar leva.

Nu är jag i ett skede där jag har gamla föräldrar. De har överlevt min bror. Jag har alltid vägrat acceptera att de inte ska finnas. Det är omöjligt för mig att tänka mig att de inte ska finnas. Jag tänker det högt. Då blir det konkret. Jag säger: ”Ni har funnits hela mitt liv och det fortsätter ni bara med nu också!”

Min bror, det är så mycket, det var så jobbigt. Vi talade inte om att han ska dö, de sista dygnen på sjukhuset. Jag uppehåller mig mycket vid de dygnen, eftersom ingen av oss i familjen pratat om det innan.

Plötsligt sker det. Nu är det kris. Man kastar sig i väg. Det är så likt som när någon ska födas. Det är jättestort. Kan inte bestämma över skeendet. Jag måste bara finna mig i det.

När ett barn ska födas väntar jag något positivt. När jag väl är där. Jag är så i situationen. Jag kan inte ställa mig utanför och titta på den. Jag får bara finna mig i den. Efteråt har man ett svar på något sätt. Det var så här att föda ett barn. Och det var så här att vara vid min brors dödsbädd. Det filmas om för mig. När han var så dålig.

Den första förlossningen. Man vet inte vad som händer. Förlossning. Efteråt kan jag tänka. Efteråt känner jag: Hade jag vetat förloppet i situationen hade jag inte gjort och tänkt som jag gjorde.

Jag tror min bror led mycket. Hade kontakt. Hade inte kontakt. Han led. Han fick mycket morfin: ”Vi tänkte att din bror skulle få sova i natt. Vi lägger honom på lätt narkos och väcker honom i morgon.” Läkaren sa högt: ”Många anhöriga vill att de ska vara nersövda.” Min bror nickade. Mamma sa: ”Ja han vill sova.” Sedan vaknade han inte mer. Levde i ett och ett halvt dygn till. Jag kan tänka: Var det vi som gjorde att han dog? Jag kommer aldrig att få svar. Det är en stor händelse.

Med min svärfar var det så annorlunda. Pang bom. Så åkte vi in på sjukhus och på morgonen var han död. Jag hann inte med.

Jag kan inte prata om min bror. Alla bär sin grej. Han var ingen lätt person.

När en människa dör är det svårare att vara helt ärlig. När den är borta. Den kan inte försvara sig. Aldrig mer. Jag har alltid längtat efter min bror, och inte fått det jag har önskat. Han hade svårt att visa känslor. Så olik mig.

Det hade blivit så mycket bättre mellan oss de senaste åren. När mamma mådde dåligt. Det blev cirkus. Då kom vi nära varandra i det praktiska. Det var rätt medicin för vår relation. Jag hade min bror att hålla i handen när det började gunga. Vi var båda handlingskraftiga. Han var omtänksam när mamma var dålig. Han var reko. Vi kom samman i det praktiska. Det var hans sätt att visa kärlek. Vi hade vår häst ihop och han gillade min man.

Många sägs uppleva att de får luft under vingarna när föräldrarna går bort. Jag undrar vad som händer när mina föräldrar försvinner. Det är väldigt definitivt att dö. Jag kan tänka om min pappa: Hur mycket hämsko är han på mig? Vem är jag då när han är död? Det är skitläskigt. Vore kul om man bara kunde prova. Men när det väl sker är det väldigt definitivt.

Oåterkalleligt. Det är liv och död. Det är punkten. Första andetaget och sista andetaget är väldigt lika varandra. Skillnaden är bara att det första är början. Och att det sista är det sista. När vi går ut från rummet. Vi satt där. Han hade dött. Vi satt där jättelänge. Så svårt att bryta. Jag förstår det här med likvaka. Att få ihop världarna. Att få ihop dessa livsrum. Nu är det giljotin.

Varje gång jag är vid Karolinska; jag ser Radiumhemmet och jag ser parkeringsplatsen. Jag blir så jätteledsen. Jätteledsen. Det bara väller över mig. Det bara kommer över mig. En seghet. Känner inte riktigt igen mig själv.

Sorgen tangerar en depressivitet. Jag var väldigt nedstämd. Den intar hela min uppenbarelse. Något får sig en knäck. Som man måste förhålla sig till resten av livet.

Jag måste lära mig leva med det. Man kan inte isolera sig. Jag kan bli rädd för det. När jag är med mig själv. När jag är med andra. Jag är rädd att möta. Jag är rädd för att bli ratad. För att inte vara spirituell. Jag vill gärna vara nära människor. Ändå isolerar jag mig.

Jag släpar på mig själv. Jag tänker: De ska inte behöva släpa på mig. Jag vill att alla ska må bra. Det är jobbigt att vara med dem som är väldigt driftiga. Det finns de som säger: Det är bara att göra.

Jag tror det är en rädsla från omvärlden att man inte får vara i det man är i. Andra är så rädda för att hamna i det som jag är i. Det är inte alltid lätt. Det är lättare att avstå från att söka upp. Jag och min man har en kompis. Han ska operera sig. Han säger: ”Berätta det inte för någon.” Man är i så olika världar.

Om jag var med dig när du är i sorg. Jag vill vara med dig där. Men inte så länge. Det är svårt att vara där. Att öppna och att stänga till. Människorna som kommer in och som går ut. Oh, vad skönt. Nu förstod hon mig. Nu är vi här. Vissa som ger energi. Sedan bryts det. Och sedan. Det är det här med förflyttningar.

Sorgen är så smärtsamt individuell.

Jag kan se att min man är mer ledsen än jag. Det påverkar. Hans pappas död är inte vår gemensamma sorg. Man kan spegla sig, och man kan göra gemensamma saker. Men. Man är ensam. Det blir mer eller mindre tydligt ju smärtsammare upplevelsen är.

Min väninna ringde mig. Hon pratade inte heller om att hon skulle dö. Hon sa: ”Ibland tänker jag att jag måste prata med någon. Ibland tänker jag att jag kanske ska dö. Jag är rädd för det, men då tänker jag: Det är många före mig som har gjort det. Varför skulle inte också jag klara det?”

Hon pratade om att vi är så renons på tro. Och på livsåskådning. Det upplevde hon, att hon helt hade försummat. Det var bra det hon gjorde. Hon konkretiserade.

Man vill få något förklarat. Och man vill förstå.

KATARINA HOLST WESTIN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Annons

0 0kr