DEBUT. Isabella tror att hon är en helt vanlig tonårstjej som bor hemma hos sin farmor. En dag kommer två märkliga figurer på besök och hon får följa med till en hemlig magiskola där hon får lära sig att behärska de fyra elementen. Hon och hennes klasskamrater ställs inför en mystisk rebellstyrka som med magiskt våld vill förgöra allt i sin väg. Under jorden är en spännande och actionspäckad fantasyroman som tar läsaren med på ett äventyr kantat av intriger, dolda agendor och spirande tonårskärlek. Den första boken i en planerad trilogi.
Kapitel 1 – Vem är jag?
Av Alexandra Anter
Alexandra Anter (f. 1996) är uppväxt i Varberg men bor numera i en liten by utanför Falkenberg med sin familj. Alexandra arbetar som brevbärare där hon under brevbärarrundorna får tid att tänka på sitt skrivande. Under Jorden är hennes debut.
Ljuset från pannlampan guppar framför mig, lyser upp den smala stigen som löper i ett slingrande mönster genom skogen. I mina öron pulserar musik som håller jämn takt med mina steg. Den friska luften får mig att slappna av och jag inser att jag hade helt rätt när jag bestämde mig för att en springtur antagligen skulle få mig att somna innan gryningen.
Jag brukar inte ha svårt för att somna, men i dag var tydligen ett undantag.
Pannlampans ljus försvinner och det enda som lyser upp skogen är det starka månljuset som sipprar in mellan de lövtäckta grenarna. Förvånat hejdar jag stegen och trycker på knappen. Ljuset strömmar återigen ut.
Skakande på huvudet återupptar jag löpningen, irriterad över att ha sabbat den perfekta andningen jag fått in.
Ljuset slocknar.
Vad i helvete? Jag kom ut för att springa mig trött, inte för att bli irriterad!
Jag stannar och trycker på knappen och det starka skenet sprider sig över stigen framför mig. Det kanske är lika bra att jag springer hem igen innan lampan dör helt och hållet. Jag känner stigen väl, men har ingen lust att chansa på att jag verkligen känner den så bra som jag tror.
Jag vänder mig om och stelnar till. En svart skugga rör sig hastigt mellan träden, och när jag vinklar huvudet däråt för att se vad det är, slocknar lampan igen.
Hjärtat skenar i bröstet när jag drar ur hörlurarna och samlar dem i handen samtidigt som jag försöker se vad som gömmer sig i mörkret.
Mörker har aldrig varit något som skrämt mig, men nu kan jag inte förtränga den starka obehagskänslan som fyller min kropp och får håret på armarna att resa sig. Det känns som om blodet pulserar i varje cell under huden, som om hela min kropp förbereder sig på att något farligt ska hända.
Sakta börjar jag gå tillbaka men bryr mig inte om att tända lampan. Kanske borde jag avvika från stigen, ta hjälp av träden för att bli bättre dold av mörkret?
Nej, nu är jag bara löjlig. Det är antagligen bara något djur. En älg, troligtvis.
Min fot stöter emot något och jag faller till marken. En rörelse i ögonvrån får rädslan att spira inom mig när jag reser mig upp. Något träffar mig i huvudet och jag får återigen marken mot mina knän och bara armbågar.
Snabbt vrider jag mig undan, vänder ryggen mot hemmet samtidigt som jag kommer på fötter, och stirrar rakt på en mörk gestalt som knappt går att urskilja. Det är en människa, så mycket ser jag.
Gestalten rör sig mot mig på stigen. Ögonen, som utmärker sig bland det svarta, ser rakt på mig.
Jag höjer händerna och tar ett steg bakåt. Hjärtat bultar så hårt att jag inte kan tänka.
Det ser ut som om människan går in i något, som om stigen plötsligt blivit avskärmad. Den stannar och höjer handen som verkar finna något som inte finns. Något som sätter stopp för dess framfart.
Mina ben vaknar till liv och jag vänder mig om och springer.
Ljuset från mitt rum går snart att skymta mellan träden och när jag kommer ut på grusvägen far lättnaden genom min kropp. Jag rusar mot dörren och kastar mig in i den svagt upplysta hallen.
Väl inne på mitt rum andas jag ut. Jag drar handen över min svettiga panna och tar av mig pannlampan. Sedan skyndar jag fram till fönstret, stänger det och drar för gardinerna. Min bröstkorg höjs och sänks okontrollerat. Nu kommer jag definitivt inte kunna sova …
En vecka har gått sedan mötet i skogen. En vecka då jag bara har sprungit mitt på dagen när det givetvist är som varmast. Träden skyddade mig från den värsta värmen, men det hjälpte inte särskilt mycket.
Vem kommer nu? Vi brukar inte få besök på kvällarna, i alla fall inte oannonserat.
Det knackar lätt på min sovrumsdörr och farmor sticker in huvudet i dörrspringan. Hon har sitt gråa hår uppsatt i en knut, men några hårstrån faller fram kring glasögonen som hänger på den breda nästippen.
”Vi har besök vännen”, säger hon.
Jag försöker läsa mig till i hennes ansikte om vem det kan vara, men hon ger mig bara ett bekymrat leende och vänder sig sedan om. Vem kommer nu? Vi brukar inte få besök på kvällarna, i alla fall inte oannonserat.
I vårt lilla kök från 90-talet med gröna skåpsluckor står en man och en kvinna som jag aldrig sett tidigare. Kvinnan sträcker fram sin hand mot mig och presenterar sig som Kate. Hon är i medelåldern, en brunett med vågigt, axellångt och utsläppt hår. Hon ler mot mig och jag ler tillbaka. Den äldre mannen i grå rock, vars tyg är broderat med ett slingrande mönster som löper parallelt från golvet upp till hakan, presenterar sig som Ulf.
”Slå dig ner”, säger Kate och pekar på kökssoffan. Jag lyder och väntar mig att hon också ska sätta sig, men hon och Ulf står kvar vid andra sidan bordet. Jag sneglar mot farmor som lutar sig tillbaka på en stol. Axlarna är framdragna och munnen är halvöppen, som om en ljudlös suck smitit ut mellan hennes läppar.
”Vi kommer från skolan Artes Magia”, säger Ulf.
Jag rynkar ögonbrynen, känner inte till någon skola med det namnet. ”Vilken är det?” Jag skäms lite över att jag aldrig ens hört talas om den, speciellt när två av vad som antagligen är lärarna, kommer hit för att prata med mig om just den skolan.
”Det är en treårig skola för elever med speciella förmågor”, fortsätter han. ”För unika människor. Vi är här för att du är en av oss.”
Jag tappar hakan, det måste vara ett skämt? Speciella förmågor … En rysning far genom min kropp när jag tänker tillbaka på den svarta gestalten i skogen, på hur snabbt den förflyttade sig runt mig, nästintill ljudlöst. Men människan kom inte åt mig, något hindrade den …
Tanken som jag avfärdat under veckan kommer smygande igen. Var det jag som genom någon sorts viljestyrka hindrade människan från att komma närmare? Det är en absurd tanke. Något som absolut inte kan stämma. Ändå börjar jag tvivla.
När jag möter Ulfs blick igen, redo att få höra mer om det här som verkar så konstigt, ser han på mig med rynkad panna.
”Från dagen man fyller arton år”, säger Kate och får Ulfs veckade panna att slätas ut, ”börjar kraften utvecklas inom dem som har anlag för det. Nu är du nästan nitton år och vi har sett hur du har börjat upptäcka dig själv.”
Kate talar väldigt långsamt, som om jag skulle vara trög.
Jag granskar mina minnen, försöker hitta allt övernaturligt. Det dröjer inte länge innan jag minns dörren som stängdes automatiskt efter mig. Den dagen var jag väldigt upprörd. Farmor hade tjatat på mig från morgon till kväll, och avslutade kvällen med att återigen framhäva hur klantigt det var av mig att tappa bort mitt schema till jobbet innan jag ens hade arbetat mitt första pass. Jag var så arg då att dörren small igen bakom mig när jag kom in på mitt rum. Då antog jag att det berodde på vinddraget, men det kanske det inte gjorde?
Jag ser på Kate som står och trampar med foten och ger mig en uppfodrande blick. Hur kan de veta att jag har börjat ”upptäcka mig själv”? Och vad i tusan är ”Artes Magia”?
”Vi är siare”, säger Ulf, precis som om han hört min fråga.
”Siare?” upprepar jag.
”Vi kan se in i framtiden, dåtiden och in i ditt sinne.”
”Ni kan läsa mina tankar?” säger jag bestört.
Det där var inte bra. Nu måste jag vara försiktig. Ulf drar lite på munnen och jag inser att han måste ha hört den tanken också.
”Alldeles riktigt.” Han blinkar som om det var ett kul skämt – jag tycker mest att det är obehagligt.
”Du kommer så småningom att få reda på mer angående de olika formerna”, säger Kate som verkar vara angelägen om att få detta överstökat fortast möjligt. ”Just nu är vi egentligen bara här för att informera dig om att det är skolstart om tre dagar.”
”Tre dagar?” upprepar jag. ”Det är ju ingen tid alls?”
”Det är av säkerhetsskäl”, förklarar Ulf samtidigt som han drar ut en av de vita stolarna. Färgen har lossnat lite här och var, speciellt på sittdelen.
”Vadå säkerhetsskäl?” säger jag och rynkar ögonbrynen när stolen knakar till under honom.
Jag nickar stumt, har inte ens hunnit bearbeta det faktum att jag tydligen ska gå på någon sorts magiskola.
”Av säkerhet för att ingen information ska kunna läcka ut om det går för lång tid. Egentligen hade det varit smidigast att bara kidnappa er och föra er till skolan, men det strider mot alla moraliska lagar. Vi måste helt enkelt lita på att ni håller detta för er själva. Det får inte spridas utanför familjen. Din farmor vet vad som gäller.”
Jag sneglar oförstående mot farmor, hur kan hon veta något om detta?
”Du behöver inte ha med något om du inte vill, förutom vanliga kläder förstås”, fortsätter Kate och ger Ulf en missbelåten blick samtidigt som hon stampar lätt med foten mot golvet. ”Vi kommer att tillhandahålla er med allt ni behöver, duschattiraljer, tandborste, mat, och så vidare …”
Jag nickar stumt, har inte ens hunnit bearbeta det faktum att jag tydligen ska gå på någon sorts magiskola.
”Du kommer att få veta allt när du väl kommit dit. Några frågor?” säger Ulf och ler mot mig.
Några frågor? Självklart har jag frågor!
”Ja … Vad är jag mer exakt?”
En suck undslipper Kate och jag sneglar mot henne. Hon har lagt armarna i kors. Trodde hon verkligen att detta skulle gå fort?
”Det vet vi inte än”, säger Ulf. ”Det kommer att komma fram snart, du är än så länge bara en maga.”
Bara en maga? Vad är maga?
”En maga är ett samlingsnamn på det du är, det vi är”, säger Kate. ”Jag är till exempel en aer maga, vilket står för luftmagiker på ett ungefär.”
Jag antar att hon också är en siare … Hoppas att inte att alla där är det.
”Luft?” säger jag oförstående. ”Varför luft?”
”Din farmor kan förklara mer, vi måste vidare nu”, säger Ulf. ”Lisbeth, du minns var ingången finns va? Bra, vi ses om tre dagar.” Han nickar mot mig och reser sig upp.
”Vänta!” säger jag, förskräckt över att de redan ska ge sig av. ”Vad kan jag göra?”
”Med magin?” frågar Ulf.
Jag nickar.
”Just nu är din magi ofokuserad och kan resultera i vad som helst. Men det är svårt för dig att framkalla den om du inte är upprörd. Bli inte förvånad om ett glas smäller i din närhet när du är arg.” Han ler. ”Nu får Lisbeth svara på dina frågor.”
Efter några få sekunder är vi ensamma i vårt lilla hus och jag känner mig allt annat än lugn och samlad. Det känns som om jag trevar mig fram i en tjock dimma som fyller min hjärna med komplett förvirring. Jag har så många frågor. Men det konstigaste av allt är att farmor verkar veta exakt vad de pratade om. Har hon dolt detta för mig med flit? Jag tar ett djupt andetag och följer henne med blicken. Har hon ljugit för mig?
Farmor sätter på tevatten och slår sig ner på stolen mittemot mig.
”Jag vet inte var jag ska börja”, säger hon och drar händerna runt koppen.
Jag försöker lägga irritationen åt sidan men lyckas nog inget vidare. ”Vilken ingång? Känner ni varandra? Är du en maga?”
Farmor höjer handen för att få tyst på mitt svamlande.
”Nej, jag är ingen maga, men din pappa och mamma var.”
Jag tittar förvånat på henne, min pappa och mamma, några jag aldrig lärt känna.
”Jag får väl börja från början antar jag”, säger farmor och ser ut att leta i minnet. ”Efter att din pappa fyllt arton började saker hända här hemma. Det var först småsaker som sen blev större, ungefär som för dig.”
Jag gapar av förvåning. ”Hur länge har du vetat vad jag är?”
”Minns du gången när vardagsrumsfönstret small?”
Jag nickar. ”Du sa att det var så tunt att en fågel antagligen orsakade kraschen”, säger jag eftertänksamt.
”Hade det varit sant så hade förmodligen en fågel legat bland glasskärvorna.” Hon ler svagt.
”Jag var för arg för att tänka klart då.”
”Det kan jag hålla med om.”
”Återgå till pappa nu.”
Hon suckar. ”Jo. När din pappa fick konstiga saker att hända pratade vi om det. Ingen av oss förstod annat än att han hade fått speciella krafter, som han inte kunde tygla … Du har varit lite bättre på det måste jag säga. Men i alla fall så kom denna dag för honom också. Ulf som var här nu kom med en äldre kvinna. Vi var chockade. Det var ofattbart, fast ändå inte. Vi hade ju sett det med egna ögon … Men de förklarade att detta inte var så ovanligt som vi trodde, att de till och med hade en skola för allt detta.” Hon gör en stor rörelse med armarna som för att ge uttryck för hur stort och ofattbart det är. ”Jag följde med honom dit, in genom en stor ek och rakt ner under jorden.”
Hon börjar darra på rösten och en tår faller ner längs hennes runda kind.
”Va?” utbrister jag. ”Ligger skolan under jorden?” Jag föreställer mig ett stort mörkt smutsigt hål och ryser.
”Javisst! Det är faktiskt helt fantastiskt, stort och ljust, som ett underjordiskt ispalats.”
Jag rynkar pannan, hon blandar nog ihop fantasi och verklighet.
”Din mamma och pappa träffades där”, fortsätter hon. ”De blev tillsammans redan första året och höll ihop ända till slutet …” Hennes röst övergår från att vara upprymd till sorgsen. ”Du var bara två år när det hemska hände. Jag satt barnvakt åt dig och dina föräldrar var på väg hem från något uppdrag. Jag fick aldrig veta exakt vad det var för några uppdrag de åkte på hela tiden, men de kom aldrig hem. Jag minns hur jag satt och vaggade dig i min famn … Du sov oroligt, som om du i dina drömmar undrade varför inte dina föräldrar kom.” Hon börjar darra på rösten och en tår faller ner längs hennes runda kind.
Jag får en klump i halsen trots att jag vet hur det hela slutar.
”Ulf knackade på, han såg på dig som jag bar i min famn, och när jag såg hans ansikte visste jag att något hemskt hade hänt. Han gick fram och la ena handen mot min arm, den andra strök han med över ditt hår. Du vaknade till när jag sjönk ner intill väggen och såg på mig med stora oförstående ögon …”
Nu rinner tårarna ohejdat nerför hennes kinder och jag stryker bort några av mina egna.
”Jag önskade och bad om att du skulle få ett normalt liv, att du inte skulle ärva magin … Om inte din mamma eller pappa varit det de var, då vet jag att de hade levt i dag.”
”Varför?” frågar jag halvkvävt. Vad hade det med olyckan att göra?
”Din pappa körde in i ett sidoräcke, bilen voltade och sjönk i sjön. Jag var på platsen och kollade, det finns ingen chans att din pappa skulle kört så vårdslöst i den kurvan. Det fanns inga tecken på sladd eller bromsspår, vilket betyder att han inte väjde för något … Och ändå hände det.” Hon har slutat gråta, i stället skakar hon fundersamt på huvudet med blicken fäst på den blommiga duken.
”Varför har du inte berättat?”
”Varför skulle jag?” Hon tittar upp. ”Då skulle jag dels göra dig orolig över att det fanns någon som ville din mamma och pappa illa, och dels behöva förklara varför, vilket jag inte fick. Du hörde ju vad de sa, säkerheten är väldigt viktig … Jag hoppades att du aldrig skulle behöva dras in i den världen. Jag vill inte att samma sak händer dig.” Hennes ögon är återigen fyllda med tårar. Jag lägger min hand över hennes på bordet och kramar den.
”Det kommer det inte. Jag lovar.”
info@opulens.se
