Prosa: Hav utan farleder

Annons

 

DEBUTANT. Hav utan farleder, av Leif Bergholtz, är en berättelse om längtan efter gemenskap, kärlek och sex. Om hur det är att hamna utanför farlederna på grund av depression, dövhet och dövblindhet.I centrum står Therese, en 63-årig döv kvinna som i början av boken flyttar hem för att ta hand om sin åldrande far.

 

Prolog

Leif Bergholtz (f 1963) är uppvuxen i en miljonprogramsförort söder om Stockholm. Han har över 25 års erfarenhet av att jobba som lärare. För närvarande undervisar han i psykologi och mänskliga relationer på ett internationellt gymnasieprogram i Jönköping. Han är beteendevetare, utbildad processhandledare.

199 kr. KÖP HÄR>>

De kunde stoppa upp lapparna i häcken

Hon hade jobbat där i 22 år, det var hennes sista arbetsdag och hon var arg.

När det gick upp för hennes chefer och arbetskamrater att de återigen hade glömt att beställa en tolk, log de mot varandra och mot henne, precis som om det skulle ursäkta allt. Men hon kunde också se att det fanns de som skämdes. De hade trots allt samlats där för hennes skull. Det var henne, Therese Laurinius, de skulle avtacka den här eftermiddagen.

De satt i det trista, nedgångna personalrummet vid ett smalt dukat långbord, som slutade där det trånga och överbelamrade, gemensamma köket tog vid. Det stod odiskade koppar och tallrikar på diskbänken. En halväten smörgås med salami låg övergiven bredvid tallrikarna och en tom pizzakartong från ICA låg på en av spishällarna och riskerade att fatta eld om någon satte på spisen. På väggen bakom det långa bordet satt det en whiteboardtavla med en mängd kortfattade kryptiska meddelanden. Det stod saker som diska narkos i buksal, noggrann städning i ben, tand, buk och tvångsbur 2,6 kilo. Uppe till höger på tavlan hade någon skrivit rtg buk kl 11 Ove (hund), ultraljud kl 14 Doris (katt), och Avtack kl 15 (Therese) med en röd whiteboardpenna.

Arbetskamraterna hade samlat in pengar, köpt en stor bukett med röda tulpaner och något de slagit in i ett silvrigt presentpapper. Tulpanerna och presenten stod mitt på bordet. Dagen till ära hade de inhandlat wienerbröd, två stora prinsesstårtor och hällt upp tevattnet och kaffet i stora termosar. De hade också, som brukligt var vid sådana här tillfällen, försökt att inte boka in några patienter. Allt för att så många som möjligt skulle kunna vara med. Nästan alla veterinärer var där. Till och med två kollegor som inte jobbade den dagen.

*

Och så hade de glömt att beställa en tolk. Hur fan trodde de att hon skulle kunna förstå det som sas? Skulle de skriva på lappar? Hon var utled på de där jävla lapparna! De kunde stoppa upp lapparna i häcken. Fler och fler arbetskamrater kom in i personalrummet. Alla utom hon själv tycktes prata med någon annan. Bredvid henne stod tre veterinärkollegor i en liten grupp och skrattade.

Det var egentligen bara hon som var tyst. Bara hon som stod ensam. Som befann sig utanför. Eller så var det hon som var själva epicentrum, ett svart hål laddat med negativ energi.

Folk tystnade som på en given signal.

Therese såg sig omkring för att få grepp om varför. Snett bakom henne till höger fick Therese syn på vd:n för det här skitstället. Vd:n, en blond, kort och något överviktig kvinna i femtioårsåldern och som Therese aldrig hade gillat, höll upp ena handen och sa något. Folk satte sig ned.

Först blev det tomt på vardera sida om Therese, men efter några sekunders intensiv jakt på andra platser kring bordet slog sig till slut två arbetskamrater ned bredvid henne. Det var en djursjukvårdare och en veterinär. Veterinären hade jobbat där nästan lika länge som Therese. Djursjukvårdaren var ny. Nyutbildad och värdelös. Stod mest och hängde i korridoren eller satt inne i personalrummet och fikade.

Båda log mot Therese. Veterinärkollegan slog ut med armen i riktning mot fikabrödet och sa: ”Fint! Gott.”

Therese kunde läsa på läpparna, och trots att hon inte tänkte anstränga sig överhuvudtaget den här eftermiddagen var det lätt att uttyda dessa två korta ord.

Therese blängde på sin arbetskamrat utan att svara.

Någon sköt fram det överfulla fatet till henne, och hon tog ett wienerbröd utan att ägna vare sig wienerbrödet eller den som sköt fram fatet någon uppmärksamhet. Djursjukvårdaren, som satt till vänster om henne, petade henne på axeln och höll fram en kaffetermos. Therese hällde upp kaffe och skickade termosen vidare.

Folk började äta och dricka, men Therese kunde se att det började gå upp för de flesta att man hade glömt att beställa en tolk. Arbetskamraterna utväxlade blickar och såg sedan ned i bordet, de flesta utan att säga något. Det hade antagligen uppstått en pinsam tystnad och

*

Therese log för första gången den här eftermiddagen.

Efter fem alldeles för långa minuter av effektivt koncentrerat ätande ställde sig vd:n för skitstället upp. Hon höll ett litet papper framför sig och sa några ord. Hon pekade på Therese med öppen hand.

Veterinärkollegan bredvid Therese vände sig om och översatte.

”Länge”, sa hon. ”Du jobbat länge. Här.”

Therese stirrade på henne. Veterinärkollegan hade dragit nitlotten, hamnat bredvid Therese och skulle nu vara tvungen att agera som dagens medmänniska. Det var inte första gången Therese hade varit med om det. Att arbetskamraterna desperat försökt hitta någon annan plats innan de till slut slog sig ned bredvid henne. De ville fika och äta ifred utan att behöva ta ansvar för att inkludera Therese.

Kollegan vände sig mot vd:n igen för att lyssna. Vd:n fortsatte att tala, såg sig om med ett leende medan hon gjorde det, tystnade plötsligt och inväntade några artiga skratt.

”Roligt”, sa veterinärkollegan. ”Du rolig. Berättar! Om dig.”

Trodde de att hon var en idiot? Vad i helvete var det som var så roligt och vad var det vd:n berättade?

Talet fortsatte. Det höll på längre än väntat. När vd:n äntligen satte sig ned klappade alla händerna. Samtliga i rummet log och tittade på Therese.

Hon undrade vad de såg? En sextiotreårig, gråhårig, döv, gammal kärring? En vresig och tvär arbetskamrat som det skulle bli skönt att bli av med? Speciellt på rasterna då hennes utanförskap kunde ge dem dåligt samvete. Det skulle de i alla fall slippa nu.

En annan talare ställde sig upp. Det var Cathrine, djursjukhusets HR. Hon var en trådsmal, blek kvinna i femtioårsåldern med en utstrålning som alltid fick Therese att tänka på en urbenad makrill. Det var i egenskap av djursjukhusets HR hon nu skulle hålla tal. Hon höll blommorna i den vänstra handen och det blommiga paketet i den högra.

Hon började prata och nickade då och då i riktning mot Therese.

”Bra jobb!” sa kollegan bredvid Therese. ”Jobbar bra! Duktig. Du döv.”

Therese höjde på ögonbrynen. Det här tog ändå priset. Precis som hon inte visste att hon var döv. Att inte kunna höra hade inget med

*

hennes skicklighet i operationsrummet att göra. Eller med hennes medicinska bedömningar. Eller med någonting annat än att hon inte hade kunnat ge djurägarna några hemgångsråd. Då hade kollegorna fått ta över. Men hon var en skicklig kirurg och veterinär, det visste hon och alla andra på det här skitstället.

Cathrines tal höll också på alldeles för länge. När hon till slut stängde munnen och log applåderade alla igen. Cathrine gick fram till Therese med tulpanerna och paketet. Therese tog emot dem, gjorde sitt bästa för att undkomma den stela oundvikliga kramen som följde överlämnandet, och sedan uppstod några sekunders tillfällig förvirring. För det var nu den som skulle gå i pension förmodades att säga några ord. Tacka för presenterna och alla åren i ett tal med väl valda återblickar men med siktet inställt mot framtiden. Istället fortsatte Cathrine att prata, men vad fan hon sa kunde Therese inte se eftersom Cathrine nu stod med ryggen vänd mot henne. Antagligen beklagade hon sig över att man, eller någon, hade glömt att beställa en teckenspråkstolk, trots att alla visste att det var Cathrines jobb att göra det.

HR. Human resources. I helvete heller.

Therese satte långsamt ned blommorna och paketet på bordet och la sedan handen på Cathrines överarm. Cathrine ryckte till vid den lätta beröringen, tystnade mitt i en mening och såg frågande på henne. Skulle Therese verkligen säga något? Hon hade ju ingen tolk med sig? Ingen skulle förstå vad hon sa!

Therese nickade. Hon log för andra och sista gången den här eftermiddagen. Hon pekade på en ledig stol och bad Cathrine på detta enkla sätt att sätta sig ned och hålla käften.

Folk tittade på varandra. Hon såg undran i deras ögon. Skulle den döva verkligen hålla ett tal?

Det kunde de ge sig fan på att hon skulle.

”Först vill tacka glömt beställa tolk”, började Therese.

Teckenspråket var ett otroligt levande och nyansrikt språk där en viktig del bestod av subtila, icke-verbala markörer som ibland var svåra att direktöversätta till talad svenska. Det kunde röra sig om lätt höjda ögonbryn, speciella läpprörelser, vad man uttryckte med ögonen. Grammatik och ordföljd skilde sig väsentligt från det svenska språket. Man tog också bort alla onödiga småord.

*

”Första gången glömma tolk, nej! Har många gånger! Jag ofta sitta möte utan förstå. Känna som idiot. Tack. Också raster ni struntar mig. Hur tror känna själva? Jobba samma plats utan prata arbetskamrater. Tack alla skitår. Det här jävla skitställe. Ni dåliga värdelösa arbetskamrater. Tror många här lite dumma i huvudet. Alla ny djursjukvårdare värdelösa. Stå korridor. Tomma i huvudet. HR värdelös. Ingen ordning. Dåligt schema. Jag jobba många helger. Bakjourer typ varje helg. Vd värdelös.” Therese pekade oblygt på dem hon pratade om. Nu pekade hon på vd:n som satt på andra sidan bordet. ”Hon. Typ zombie. Hjärndöd. Vd ska ordning. Tala om folk måste jobba. Måste komma i tid. Men vd gå omkring. Le alltid. Typ dum blondin. Men passar bra här. Det här ett verkligen skitställe. Skönt slippa er.”

Kollegorna runt bordet log förläget. Ingen av dem fattade ett skit, men det absurda i situationen kanske blev mer tydligt för dem nu. Hon hade gjort det en gång tidigare. Det kanske var för fem – sex år sedan när de ännu en gång hade glömt att beställa en tolk till ett möte. Då hade Therese gjort ett inlägg angående organisationen som det stod om på dagordningen. Hon hade tecknat i några minuter under förlägen tystnad, men det hade varit en tystnad som de övriga på mötet snabbt hade skakat av sig. De hade snabbt återgått till nästa punkt på dagordningen, delaktighet och trivsel på jobbet, om hon mindes rätt och hennes markering hade inte haft någon effekt överhuvudtaget. Therese fortsatte:

”När jag paff!”

Ordet paff hörde ihop med ett tecken och betydde sticka iväg, ge sig av. Det fanns flera sådana ord i teckenspråket, ord som man både formade med munnen eller uttalade och samtidigt tecknade. De kallades för genuina tecken och ordet hade inte sin motsvarighet i det talade svenska språket.

Hon tänkte efter i någon sekund för att få grepp om vad hon skulle göra när hon äntligen kommit därifrån för att aldrig mer återvända. Hon fortsatte. ”När jag paff jag aldrig tänka på er. Tack för allt. Tack för inget.”

Det fick räcka.

Hon tog paketet och blommorna och hade inga avsikter att vare sig stanna en minut längre än nödvändigt eller att ta en påtår.

*

Hon klämde paketet och blommorna under höger arm. De hörande i rummet kunde, i tystnaden som följt på Thereses tal, tydligt uppfatta ljudet av blomstjälkar som bröts itu, men det undgick tyvärr Therese som antagligen hade uppskattat det. Det tecken hon tänkte ge dem nu krävde under rådande omständigheter att hon använde båda händerna. Samma enkla universella tecken. Med höger och vänster hand.

Hon gav dem fingret.

Det var i alla fall ett tecken de kunde. Under de 22 åren hon jobbat här var det ingen som hade lärt sig att säga något på hennes språk. De hade skrivit lappar. En helvetes massa lappar. Men det här förstod de.

Hon sköt in stolen efter sig.

Någon började applådera, men tystades snabbt ned av de andra.

LEIF BERGHOLTZ

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Annons