Den förbannade Tethy Wall

Annons
Collage: Opulens

PROSA. Hon vaknade en sketen måndagsmorgon och visste att dagen skulle gå käpprätt åt helvete. Så vad händer Tethy Wall, den värsta dagen på hela veckan? Det är vad hon vill att just du ska veta. Nedan kan du läsa första kapitlet i Gunborg Sahlins roman Den förbannade Tethy Wall.

Gunborg Sahlin är en skrivarglad pensionär som växte upp i Skövde, men for till Lund för universitetsstudier där. Gunborg har två barn och fyra barnbarn som spelar hockey, fotboll och handboll. De matcherna ser Gunborg gärna på. Om somrarna bor hon och hennes man vid vackra Mullsjön nära Hjo och vintrarna spenderar de i Skövde. Förutom att skriva, tycker Gunborg om att skulpturera och måla. Gunborg har tidigare gett ut boken TRO som är första delen i serien om Tethy. Tethys comeback är en fristående uppföljare till TRO.

199 kr. KÖP HÄR>>

Kapitel 1

Vattnet från mattan får tofflorna att kippa mot golvet och sulorna suger sig fast när jag försöker gå upp på tå för att kränga eländet över torkstället. Det sitter på väggen och
ger efter med ett högljutt brak direkt när mattan kommer på. Inte ens ett par rejäla skruvar kan de där förbaskade oduglingarna till vaktmästare sätta upp!

Prrr, prrr, prrr.

”Käften på dig!”

Mirre måste ha hört ilskan i min röst för han tystnar och tassar ut i köket. Hoppar säkert upp på ett skåp och lägger sig för att få vara ifred. Han vill ha lugn och ro, han som är orsaken till att jag står här med en idiot-tung matta och med ställningen halvt hängandes ut från väggen.

Herregud, ge mig kraft!

Jag tar en kort paus med fler långa och djupa andetag och sedan får jag en del av mattan över badkarskanten, den andra får hänga över toalettstolen. Inte så lyckat, men jag orkar inte mer. Gissa om jag är svettig vid det laget?

Svettig och förbannad och händerna luktar skit och den lukten kan inte tvål och kallvatten ge sig på. Jag stapplar ut i köket, tänker att en kopp starkt kaffe ska få mig på bättre humör. Men vad faen upptäcker jag när jag skruvat av locket till kaffeburken? Att den är tom förstås!

Först står jag bara och stirrar på de ynka kornen längst ner i botten och sedan minns jag att jag tog det sista i går kväll. Minns att jag frågade mig: Ska du inte gå och handla? Men även mitt svar: Äsch inte nu när det är så mörkt. Jag går direkt i morgon bitti istället. Då är det ljust och härligt, säkert vackert solsken också. Visst att det stämde, det blåser runt knuten så vinandet hörs ända in.

Jag skickar tillbaka burken i skåpet och drämmer igen dörren så porslinet skallrar på hyllorna bakom. Står stilla en stund så den värsta ilskan hinner lägga sig och försöker hitta positiva saker att tänka på istället. Det är säkert inte så kallt ute som det verkar.

Potatisen är alldeles nyinkommen och det är extrapris på kaffet idag. Åh, att det känns lite bättre redan. Kanske ska jag rentav ta en sväng förbi Vallegrillen och gå hela vägen uppför Nyströms backar. Det händer att jag gör det och det händer att jag ställer mig nedanför fönstret som Frank Botvid bodde bakom. Fast att fönstret ligger fyra våningar upp och fast det var över tjugo år sedan han flyttade därifrån.

Jag vet än idag inte om han visste att jag stod nedanför och såg upp. Han öppnade i vilket fall som helst aldrig och ropade åt mig att komma in. Egentligen borde jag kanske inte ta den där promenaden upp till Nyströms kullar, men det är som att jag inte kan låta bli.

Elaka röster påstod att vi aldrig var ett par utan att jag skapade romansen helt i mitt eget huvud. Men det var ingen annan än han och jag där på Kärleksnästet, så med
vilken rätt kunde de uttala sig då?

Frank bor i Havstena numera, han och fula skitapan Marie-Louise med sitt lockiga guldhår som fortfarande når ända till midjan. Har visst en trea i söderläge. Jag hoppas innerligt att väderstrecket gör lägenheten stekhet om sommaren och iskall på vintern. Önskar att trafikverket låter de tunga långtradarna dundra över Vadsboleden dygnet runt. Gärna att de får införa tutandet igen också.

Jag ruskar mig tillbaka till köket och berättar för Mirre att jag ska ut och handla.

”Är snart tillbaka. Får du tråkigt kan du väl leka med nystanet ett tag.” Du vet att jag inte gillar nystanet, jag vill se på Byggare Bob istället.

”Det kommer inte på fråga.” Jag vet att Mirre älskar Byggare Bob, men jag tycker att
lite straff borde han ha för mattan. Jag menar, han är trots allt en vuxen katt.

Det yr utanför och vinden sliter i fasaden när jag trär fötterna i mina slitna stövlar och tänker att det vore allt bra om kappan gick att knäppa. Det fattas tre knappar i den, och det har jag vetat länge och skulle ha sytt i dem om jag bara mindes var knapparna fanns? De och nålen och tråden. De är som borttappade allihop. Fy tusan. Men jag har lärt mig att hålla armarna om magen och klämma fast kappan och då går det riktigt bra. Förresten hänger det en lodenrock i skylten på Röda Korset och den ska jag köpa. Lodenrockar är bra för de har luva och då slipper man tänka på mössa. De är lätta att förlägga. Jag har förlagt massor med mössor i mitt liv.

”Då går jag”, ropar jag och skjuter upp dörren som vinden tar tag i och fläker vidöppen. ”Usch, vilket skitväder, tur du har som är katt och inte behöver följa med.”

Mirre svarar inte, han är väl sur för att jag drog ut TV- antennen. När den sitter i vet jag att han kan få på apparaten själv, men kontakten fixar han inte.

Jag knuffar igen dörren och letar upp stenen som hindrar den från att flyga upp. På insidan har jag fäst ett snöre i handtaget och till elementet, men på utsidan får jag förlita mig på en sten.

Låset har varit sönder i flera veckor och jag har anmält felet både skriftligt och muntligt, men inte ett skit har hänt. Latare vaktmästare än i den här föreningen får man leta efter. Förresten gillar jag inte vaktmästare över huvud taget. Den yrkesgruppen klarar sig mänskligheten, och definitivt jag, mig sannerligen utan.

Att jag ska ha en helt annan uppfattning när jag kommer hem igen har jag ingen som helst aning om.

GUNBORG SAHLIN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Annons