POESI & POLITIK. Balsam Karam skriver vackert om uppror, solidaritet och systerskap. Carolina Thelin hyllar en debutant med ett alldeles eget uttryck.
Händelsehorisonten av Balsam Karam
Norstedts 2018
Balsam Karam, bibliotekarie och nu också författare, debuterar med Händelsehorisonten. Det är svårt att säga vad det här är för slags berättelse. På ett plan en dystopi om svarta hål och astronomer som offrar människor för vinnings skull. På ett annat plan en dagsaktuell skildring av klassklyftor och migrationspolitik. Det är också en roman som närmar sig dikten i sin koncentrerade form. Ett verk där det politiska och poetiska strålar samman:
till er som kan sången vi sjunger när asen närmar sig: det är med er jag sjunger
till er som kan sången vi sjunger när asen närmar sig: lär barnen att sjunga den
till er som kan sången vi sjunger när polisasen närmar sig: lär ingen annan att sjunga den
Milde och hennes mor deporteras – tillsammans med många andra mödrar och barn utan papper och medborgarskap – till utkanterna av en icke namngiven stad med strandpromenader och vita turister. I Utkanterna lever de uteslutna från samhället i plåtskjul och med stadens största soptipp som närmaste granne. Men Utkanterna blir Mildes hem och hon kommer att ta det till sitt hjärta.
När Milde är sjutton år gör hon och två vänner uppror och utför ett attentat, noga planerat tillsammans med Utkanternas invånare. Milde grips och genomlider år av tortyr i stadens fängelse. Ända till den dag då hon ställs inför två alternativ: att bli avrättad eller att bli utskickad i rymdens svarta hål som försökskanin. Hon väljer det sistnämnda men ställer krav: att Utkanternas mödrar och barn ska få det bättre.
Allt utom Utkanterna – vackert som allt och ingenting tillsammans – är jag hopplös inför. Allt utom vårt dike – mjukt som varje vårdag och varje sommardag och varje havrekorn på tungan tillsammans – är mig nu likgiltigt. Har ni någonsin varit där? Förstår ni överhuvudtaget vad jag menar?
Inte sedan Edith Södergrans Stjärnor utan svindel har jag läst något så här vackert. Och det var länge sedan. Varje ord, varje mening är fylld med innebörd. Det är vackert men absolut inte i bemärkelsen behagligt. Nej, det här en bok om uppror, solidaritet och systerskap, en röst som talar med, inte om, dem som skildras. Det är de som äger historien.
Dystopier ligger i tiden men Karam har ett alldeles eget uttryck. Det går dock att dra paralleller till De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Båda skriver samhällskritiskt och poetiskt och deras berättelser hoppar fram och tillbaka mellan olika tidsskeenden. I Händelsehorisonten är allt då och nu och sedan som en mosaik där allt ska förstås genom Utkanternas ögon. Min enda fråga kring denna troliga Augustprisvinnare är: Varför upphör den så tvärt? Eftersom hela historien är ytterst genomtänkt fram till sista sidan känns det lite snopet. Jag hade hoppats på att få veta mer om Mildes dystra rymdfärd mot svarta hål. Samtidigt inser jag att målet inte är poängen, utan färden. Men ändå. Kanske Karam tänker sig en fortsättning?
carolina.thelin@opulens.se
