POLITIK. Lars Thulin anar ett hopp för demokratin valåret 2026. Men är månne ljuset i slutet av tunneln bara strålkastarna på ett annalkande snabbtåg som kommer att krossa våra förhoppningar?
På kort tid har flera länder sagt nej tack till högerpopulistiska projekt och ledare som drömmer om att bli kejsare. Vad ser vi? Ljuset i slutet av tunneln som betyder att vi kan skönja en tillvaro där grundläggande demokratiska värden styr politiken? Eller ser vi strålkastarna på ett annalkande snabbtåg som kommer att krossa våra förhoppningar?.
Låt oss se vad som hänt!
I Ungern föll Putins trogne lakej Viktor Orbán. Därmed tycks många års arbete med att montera ned landets parlamentariska demokrati vara över. Och EU:s och Natos beslutande församlingar slipper att ha en rysk spion på sina möten.
I Sverige fick, valåret 2026, högerpopulistiska SD för första gången uppleva nederlag i ett riksdagsval. Samt att utpekas som en orsak till att Tidölaget förlorade makten. Sedan blottlades en spricka i partiet: frågan som är den absolut viktigaste i SD:s ideologi: definitionen av svenskhet. Därmed ifrågasattes ledaren, som hittills dyrkats på nordkoreanskt manér. Denne slår tillbaka som den typ av ledare alltid gör: den som gnäller elimineras.
I Brasilien förlorade Trumpkopian Flávio Bolsonaro. Precis som hans far Jair 2023. Vinnare var då som nu vänsterledaren Lula da Silva. Han gjorde 2023, det som USA inte vågade. Att lagföra en man som försökte göra en statskupp. För Jairs anhängare stormade brasilianska parlamentet. Precis som Trumps supportrar stormade Kapitolium. Jair Bolsonaro fick mångårig husarrest. Hans porträttlike son blev presidentkandidat med pappas politik. Men förlorade.
Mer sensationellt var det som hände i Serbien. Där fick långvariga, envisa och fredliga folkliga protester presidenten Aleksandar Vucic på fall. Under fjorton år vid makten ledde han landet i en auktoritär och prorysk riktning. Demokratin begränsades och korruptionen ökade. Ett fuskbygge blev tändande gnistan. Den nybyggda järnvägsstationen i Novi Sad rasade för två år sedan. Sexton personer omkom. Då fick studenterna nog. De inledde protesterna. Rörelsen ställde upp i parlamentsvalet och vann, utan tydlig ledare. En verklig gräsrotsrevolt.
Så den blå tsunamin i USA. Folket där gjorde i mellanårsvalet klart att man fått nog av Donald Trump och hans politik. Demokraternas framgång förvånade både dem själva och Republikanerna. Nu tvingas detta förlorande parti, som hittills bestått av patetiska och kuvade ja-sägare, göra det tidigare otänkbara. Kritisera mannen vars mål var att bli USA:s förste kejsare.
Det som händer nu är sannolikt att många republikanska politiker vänder honom ryggen. Ingen vill stanna på ett sjunkande skepp. Ingen vill förknippas med en förlorare och en mobbare som besegrats och förödmjukats.
Vad som förvånar i dessa fall är att ingen på allvar gjort vad som tycks ligga i högerpopulisternas DNA, nämligen att hävda valfusk i alla omröstningar man inte vinner. För Trump har detta tidigare varit en ryggradsreaktion. Men utgången av valet och opinionsundersökningar visade att en förkrossande majoritet dömde ut honom. Det blev för tydligt. Att dra allt inför domstol var prövat och misslyckat. De ledare i andra länder som var hans lärjungar drog samma slutsats.
Den politiska vinden i världen växlar.60- och 70-talens vänstervåg, som innehöll en del stolligheter, har ersatts av högervindar vad gäller, ekonomin samt synen på individen och samhällsbygget. Detta att vinden och därmed makten växlar anser jag vara ett fundament i demokratin. En förutsättning för utveckling och anpassning. Samt för att det politiska systemet ska uppfattas som legitimt. Ständig vänstervind vore lika destruktivt som en evig högervind.
Hösten valåret 2026
Bjöd då hösten valåret 2026 på en vindkantring till vänster? Jag är tveksam. Bilden är splittrad. I Frankrike, Italien och Tyskland är nämligen utvecklingen annan. Putin lär få fortsätta kriget i Ukraina så länge Trump är president, för makten över utrikespolitiken behåller han. Och Trump högaktar Putin och vill vara hans vän.
Dessutom vet vi inget om vad som kan komma att ta över när högerpopulismen fallit. I Sverige är facit hittills dystert. Det segrande blocket tycks vägra att axla det förtroende väljarna gett. Och hur de segerrusiga serbiska studenterna ska förvalta folkets förtroende är oklart.
Lägg till detta ungdomsprotesterna som växer mer eller mindre spontant i Europa. Protester utan tydliga politiska förtecken utan enbart ilska över sakernas tillstånd. En uppgivenhet och förtvivlan. Sådana känslor kan lätt kidnappas av mörka och starka krafter.
En tid med växlande vindar väntar, dock ingen stiltje. Klart är att i dagens medievärld går allt fort och är svårt att förutse. Vi står i en spännande brytningstid. Den som lever får se.
lars.thulin@opulens.se
