TEATER. Rikard Rehnbergh reflekterar över trenden dramatisering av befintlig text. Han har sett två aktuella exempel: ”Vernon Subutex” på Galeasen och ”Parzival” på Dramaten.
En tendens i Teatersverige på senare år – ja, årtionden – är att dramatisera redan befintliga texter, det vill säga romaner eller, mera sällan, noveller och dikter. Detta sker då på bekostnad av nyskriven dramatik och specialbeställda pjäser, på nya ”epos”. Och det är synd. De senare är ju egentligen så mycket intressantare och mer berikande intellektuellt sett. Med detta icke sagt att dramatiseringar, omskrivningar och tolkningar är ointressanta och ofruktbara. Bara ganska onödiga, när det kommer till kritan.
”Vernon Subutex” på Galeasen
Teater Galeasen på Skeppsholmen i Stockholm ger just nu ”Vernon Subutex”.
Lucas Svensson (född 1973) dramatisering baserar sig på den första delen av Subutextrilogin (2015-17) av en av Frankrikes otaliga enfant terribles, Virginie Despentes (f. 1969), som skapade hysteri kring först romanen (1993), sedan filmen ”Baisse-moi” (2000).
Det är en lyckad dramatisering, helt klart, och en konkretisering av en annars pratig och spretig och spattig roman (i Kristoffer Leandoers översättning). Den vinner avsevärt på att ”kokas ned” till en pjäs à två timmar (även om den vunnit på ännu ett avkok). För regin står Natalie Ringler (f 1973), som stått bakom några av Galeasens mest hyllade uppsättningar de senaste åren – ”Vår klass”, ”Irakisk Kristus”, ”En grav för två” –, som betonar det anarkiska, för att inte säga dekadenta och fin de siècle-artade elementet i romanen.
Det kastas saker, det tas droger, det dansas, det sups, det slåss och det älskas. Samt spelas, samplas, droppas musik, musik, musik. Det är, helt enkelt, en vildsint tid (se på Frankrike under pågående studentprotester, bränder och upplopp) och en närmast nihilistisk inställning till livet: Sex & Drugs & Rock & Roll & Die. Eller: Bismillah, c’est les ténèbres. Och här blir frågan om och samtidigt dilemmat med dramatiseringar och omskrivningar tydlig, alldeles. ”Vernon Subutex” är en lyckad uppsättning av en kass roman medan den förra pjäsen, som gavs på teatern, ”Eurotrash” av Christian Kracht (också den i Ringlers regi) var en rätt kass uppsättning av en rätt lyckad roman (omskriven i Opulens vid två tillfällen).
”Parzival”på Dramaten
En betydligt mer otippad och i tid avlägsen scenadaption av en skrift är”Parzival”, baserad på Wolfram von Eschenbachs – en av minnessångarna från det langue d’oïl-doftande och trouvèrer-sjungande nordfranska riket – hjälteepos från medeltiden; fast Chrétien de Troyes var först med sin saga Perceval (sent 1100-tal). Eller kanske det ska vara antihjälteepos, för Parzival är den ”helige dåren” närmast personifierad. Han lämnar sin mor i stugan i skogen och ger sig ut i vida världen för att finna klarhet och insikt. Samt anseende som riddare. Vi rör oss i en mytisk värld med springare och drottar, vasaller och valeter, Arthurs runda bord och den heliga Graal. Här är det en annan Lukas, schweizaren Lukas Bärfuss (f. 1971), som skrivit om en befintlig text till scenen.
Manuset skrevs redan 2010 fast sätts först nu upp på Dramatens lilla scen.
Återigen är det rena rama anarkin när Turteaterns norska och konstnärliga ledare, Marie Nikazm Bakken (f. 1988), gör en ny otyglad tolkning av ett epos, åldrigt som modernt: 2020 satte hon upp Richard Wagners ”Nibelungens ring” och 2025 Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” på Turscenen i Kärrtorp. Burleskerier. Groteskerier. Revyer. Det är ett ganska modigt regissörsval av Dramaten, dito gästspel av Turteatern, då ovan föreställningar hade en tendens att om inte gå överstyr så ”balla ur” – i positiv bemärkelse. Fast förmodligen känner sig Nikazm Bakken och ensemblen tryggare i Kärrtorp än på Nybroplan och föreställningen den 17 oktober tycktes ”följa manus” utan några rapporteringspliktiga incidenter.
Är den angelägen, scenadaptionen och tolkningen? Ja! Den talar om individens rätt till enfald och dårskap, rätt till ett individuellt sökande efter ett, om än mycket avlägset, svar. Såsom barnet, kort. Men är den nödvändig? Nej! Inte alls. Lika litet som att se Despentes på scenen. (En tv-serie av trilogin har redan gjorts, 2019, regisserad av Cathy Verney.)
För att svära i kyrkan: se och hör ”Parsifal” (med f) i stället, Wagners opera från 1882, som baserar sig på både Eschenbachs och Troyes texter och som fick Friedrich Nietzsche att lika brådstörtat som rasande lämna Bayreuth och nyligen invigda Bayreuther Festspielhaus år 1882, dit och då han särskilt inbjudits av mästaren och mentorn själv (se Joakim Stens operamonolog ”Nietzsche kontra Wagner”, på Folkoperan just nu). Kaos var bara förnamnet.
Satsa på svenska originalpjäser!
Det tjatas ständigt om att värna den svenska filmen, att statligt finansiera (och privatfinansiera, som somliga politiker drömmer om) och brett visa svenska originalfilmer över hela Sverige. Gäller ävenså scenen: finansiera manusförfattare/dramatiker och beställ svenska originalpjäser, Teatersverige! Vad har vi utbildningen till? Hade det inte varit så mycket angelägnare, rentav nödvändigare att få ta del av två nyskrivna dramer, specialskrivna för Lilla scenen/Turscenen respektive Galeasen, av nämnda Lucas Svensson och Lukas Bärfuss i stället? Alla har inte tid att vänta på Godot och alla kan inte vänta på att Sara Stridsberg får ur sig en ny pjäs. Förresten: var inte hennes genombrott (”Drömfakulteten”, 2006) en sorts adaption/adoption av Valerie Solanas SCUM-manifest? Jo.
info@opulens.se
