LYRIK. I Littestraden presenterar vi nu inför helgen tre dikter av Adin Vreva.
Adin Vreva studerar filosofi och ägnar fritiden åt att skriva allt från dikter till filosofisk sakprosa. Nu är vi glada över att presentera tre av hans dikter som han beskriver så här:
– ”Den orörde röraren” försöker fånga människans varseblivning om att hon är orsaken till sina bedrifter. Det goda existerar i egen kraft men kanaliseras och tar form via bland annat människan. Det är den här insikten som kanske gör människan god och inte den goda handlingen i sig. ”Jag var kär” handlar om den förälskades åskådning av världen och ”Tiden” handlar om att livet aldrig egentligen slutar. Att lidandet på jorden är ett rop efter återkomsten hem.”
CAROLINA THELIN
Den orörde röraren
Allt eftersom insåg jag att bedrifterna inte var mina.
Varje segerrop blev istället ett prisande av Gud
Det vackra och fina,
klingade i åtskilda ljud.
Under stenar och klippor sökte jag bekräftelsen,
men stormen var på väg.
Även om jag hittar den, så finns den inte där.
Haven brusar och skogen stryks med.
Lågan dansar ovanför en bit trä,
Värmen knastrar,
Skogen mörknar,
Frid och fred.
Foten fastnar,
halsen drunknar,
Lida och led
Aldrig ska jag någonsin ta åt mig äran.
Är jag mördarnas mördare?
Hur kan jag inget annat än stå i bävan,
inför Den orörde röraren
Allt gott var ett reflekterande sken, så varför släppa glädjens tårar?
Livet är inget dårhus, men människor är dårar.
När människan torkar och som löven ändrar färg
i allt gott hon orsakat, blir varse om att Gud fanns där.
Jag var kär
Hennes anlete smickrade solens värme,
radierade genom barmen min.
Ögonen öppnades som ett valv,
däri fann jag själen min.
Fernissan i hennes ögon tindrade som ett korallrev,
från mitt kynne onda erfarenheter bort hon drev.
Jag förlorade mig själv i henne,
det var håret, kanske blicken, eller tvenne.
När vågorna svajade förbi hennes öron som snäckor,
att sluta tänka på henne, tog dagar och veckor.
Då vi inte sågs, fanns hon ändå där,
I tanken, i drömmen, jag var kär.
Tiden
Jag kunde fundera i timmar. Dagarna passerade.
Från himmelen löven svimmar. Dåtidens minnen evaporerade.
Du försatte mig i ett lidande som varade evigt.
Det var inte löst, obeständigt, det var heligt.
Aldrig var jag rätt för mig, även ifall du var rätt för mig.
Så säg mig Gud, när ska jag förstå att klockan aldrig slutar slå.
När ska jag förstå att vägen hem alla når.
info@opulens.se
