FILM. Jesper Nordström skriver den här veckan om hur och varför Charlie Chaplin slank igenom censuren i DDR.
Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.
DDR och Weimartidens humor
Weimartidens kabaréstil kunde leva vidare i DDR och accepterades oftast av den östtyska kulturcensuren. Det restes en del klagomål om att genren inte var heroisk men i mångt och mycket hade vi här dock en tradition som skildrade den lilla människans predikament. Nålstick mot procentare och gulaschbaroner var förstås speciellt välkomna.
Bland tyska komiker från 1900-talets första hälft framstår Karl Valentin som en av de främsta med sin ganska enkla, dråpliga slapstickhumor, som kunde övertolkas som skörhet och utsatthet. Han hade mycket till skänks genom sitt utseende, och en del av hans nummer påminner om vår Nils Poppe med sin rollfigur Fabian Bom.
Karl Valentins paradnummer med mannen som i alla fall försöker göra sig en fin söndag men får sitt pianospel förstört av hundskall, grannars klagan, tjat och gnat har en irriterad och trött underklang; i Berlins ruskiga och trångbodda miljöer finns ingen tystnad och ro någonstans.
Jämte Otto Reutter utgjorde Karl Valentin något av det bästa den tyska mellankrigstiden kunde uppvisa i komikerväg. Båda spelade också på en slags fumlig klumpighet i samma anda som Papphammar.
Charlie Chaplin uppskattades
Detta utgjorde alltså en jordmån där Charlie Chaplin vann acceptans i DDR, som ett av de få kulturfenomen från USA som slank igenom censuren. Såklart var det inte bara de gamla spattiga stumfilmerna utan även den antinazistiska ”Diktatorn” som gjorde honom närmast till stapelvara på bio och senare även i storhelgernas tv-utbud.
Jul var nu visserligen ett känsligt kapitel i ett land som påstod sig vara ateistiskt och historiematerialistiskt. Det vill säga att DDR inte hade den film och matinébonanza som vi förknippar med slutet av december, men i likväl fungerade ”Diktatorn” som en sådan där klassiker som återkommer med jämna mellanrum.
Det faktum att Chaplin under 1950-talets McCarthy-ledda häxjakt i USA på kommunister anklagades för kommunistsympatier och tvingades i landsflykt till Schweiz ökade hans status i DDR. Han betraktades närmast som ett offer för amerikansk imperialism.
Chaplin som låtmotiv i hitlåt
Så berikades DDR med ännu ett one-hit-wonder i detta förlovade land för lättsamma novelty songs: Ingrid Pollow med ”Oh Charly Chaplin”. Jo, ursprungligen stavat just så med ”y”. Hon blev främst känd för just den låten i internationella sammanhang efter att ha fått sitt efterlängtade utresetillstånd. Därmed blev hon närmast som konståkaren Katarina Witt, en utvald representant för landet.
Få i Väst minns henne för någon annan sång. Kanske lite som att vi främst associerar Björn Skifs med ”Hooked on a feeling”.
Man kan ju spekulera i om det var just Chaplin som låtmotiv som förlänade låten ett slags allmängiltighet, om än en rätt uddlös sådan.
Censurpolicyn var för övrigt rätt svår att se några tydliga mönster i, och det var väl det som gjorde att man som artist aldrig riktigt kunde veta vad som gällde. I ena andetaget kunde Beatles totalförbjudas, medan Pink Floyds hela katalog fanns utgiven på landets enda statliga skivbolag.
När det gäller rock och pop kan man roa sig med att vara lite privatforskare. Det är bara att gå in på alla skivnördars favoritsajt Discogs – söka på sin favoritartist och ser om den finns på Östtysklands enda statliga skivbolag. Ja eller nej. Godkänd eller ej. VEB Deutsche Schallplatten hade monopol och gav under olika varumärken ut musik i DDR fram till 1990. Amiga var det största och mest kända märket för genrer som populärmusik, schlager, jazz, rock och pop
Nå, jag tappar nästan tråden. Av Amerikas stora och brokiga kulturskatt var det alltså ytterst lite som kom in över muren, men med Charlie Chaplin som ett milt ideologiserat undantag.
Mönstret var nämligen att amerikanska kulturyttringar som kunde visa prov på antikapitalistiska och antifascistiska inslag gärna sögs upp och införlivades i den socialistiska kontexten.
jesper.nordstrom@opulens.se
