Konstnärer i norden använder sig av slump genom regler, digitala system, material och interaktivitet. Dessa metoder skapar varierade och intressanta konstnärliga uttryck samt visar att ett delvis avstående från konstnärlig kontroll kan leda till oväntade och kreativa resultat.
När slumpen blir konst tolkar olika nordiska konstnärer det på många olika sätt. Hur verk tar sig uttryck när inte allt är förutbestämt är en intressant dynamik samt faktor man kan använda på många kreativa sätt inom konsten. Du kan skapa verk som är pågående processer, eller verk där slumpen styr i viss mån vad du skapar.
Systemet som medskapare snarare än verktyg
När det kommer till nordisk konceptkonst, bygger sällan konsten på slump, men det kan vara system som använder sig av element som drivs av slumpen.
Hasardspel som slots online bygger på slump, men som justeras och anpassas utifrån algoritmer. På samma sätt använder nordiska konstnärer sig av system, regler och beslut för att sätt avgränsningar och bilda konstverk utifrån det.
När det kommer till konstnärer är det inte tärningskast, utan snarare att konstnärerna sätter ramarna, men inte resultaten. De vill skapa ett utrymme med en kontrollerad oförutsägbarhet, vilket går att göra på många olika sätt.
Digitala strukturer och kontrollerad oförutsägbarhet
I den digitala tiden har slumpen fått en ny form. Med hjälp av algoritmer kan man generera variationer som är deterministiska från ett tekniskt perspektiv, men som är praktiskt oförutsägbart för betraktaren.
Det handlar om att sätta upp regler som sedan får producera tusentals variationer. Ett exempel på en konstnär som använder sig av digitala system är Jonas Lund, vars praktik bygger på att skapa strukturer där beslut, produktion och värde distribueras genom system snarare än individuellt konstnärligt uttryck.
Hans verk använder sig ofta av algoritmiska och regelbaserade ramverk som vi diskuterade tidigare. I projekt som Studio Practice eller Jonas Lund Token är konstproduktionen som ett nätverk av beslut, snarare än en linjär skapandeprocess.
Jonas Lund Token gick ut på att sälja en kryptovaluta som kallades JLT, som släpptes med ett begränsat antal. De som ägde Jonas Lund Tokens hade sedan inflytande på vad Jonas Lund gjorde härnäst.
Från Jonas Lunds perspektiv kan man se detta som en form av slump, eftersom att han ger upp en del av kontrollen av vad han kommer att göra karriärmässigt till ägarna av JLT.
Materialets egen vilja: fysisk osäkerhet som metod
Slumpen förekommer inte bara i digitala system, utan den förekommer även i mängder av olika material och miljöer. Där kan faktorer som klimat, ljus och materialets dynamik tillsammans avgöra vad utfallet för konstverket faktiskt blir.
De konstnärer som jobbar med den här biten av konstvärlden försöker inte eliminera dessa faktorer, utan de integrerar de i själva verket.
Konstnärer som Ane Graff har det som utgångspunkt för dess konstverk. Hon har utgått mycket från kroppens materialitet, och hur biologiska och kemiska processer påverkar både perception men även formen. Många av hennes verk använder sig därför av material som ständigt förändras och anpassas efter omgivning, vare sig det är bakteriella verk eller kristaller.
Digital estetik och loopade system
Ännu en riktning som nordiska konstnärer utforskar är den digitala bildkulturen. Här estetiseras slumpen genom perfekta loopar, små variationer och simuleringar av fysiska fenomen.
Ett tydligt exempel på detta är Andreas Wannerstedt, som har arbetat mycket med 3D-animationer baserade på sömlösa loopar där objekt rör sig i till synes eviga och kontrollerade system. Även om hans verk inte handlar om slump i strikt mening skapas en känsla av mikroskopisk variation inom ett i övrigt helt reglerat system.
När man arbetar med 3D handlar det till viss del om hur den virtuella världen reagerar utifrån de ramar och parametrar som har satts upp, exempelvis om simuleringen innehåller tyngdkraft eller inte.
Verk som förändras över tid: process framför objekt
Det finns även nordiska konstnärer som skapar verk där konstverket inte är ett stabilt objekt, utan snarare en process som förändras över tid. Detta gäller särskilt inom deltagarbaserade och systembaserade praktiker, där varje interaktion med verket kan ge upphov till ett nytt resultat.
Ett exempel är Ragnar Kjartanssons verk The Visitors (2012), en musikalisk installation bestående av flera skärmar med separata ljudkällor och projektioner. Varje skärm visar musiker i olika rum i en herrgård som samtidigt spelar samma låt.
Musikaliska verk är till sin natur ständigt föränderliga och är aldrig exakt likadana från ett ögonblick till nästa. Ett verk som The Visitors påverkas dessutom av var i utställningsrummet betraktaren befinner sig, eftersom placeringen påverkar hur de olika ljudkällorna uppfattas och samspelar.
På liknande sätt fungerar Ice Music Festival, där instrument tillverkas av is. Under festivalens gång smälter instrumenten gradvis, liksom delar av den omgivande isen. På så sätt förändras inte bara musiken som framförs, utan även dess klang och karaktär. Akustiken förändras, samtidigt som instrumentens ljud successivt förändras i takt med att materialet smälter.
Publiken som del av systemet
De allra flesta konstverk, existerar i ett vakuum. Som åskådare går det inte att påverka eller interagera med det, men det finns konstverk som är undantag till den här regeln.
Till exempel finns det Kiasma Museum of Contemporary Art i Finland. Där finns det flera digitala konstverk som reagerar på rörelse och ljud, vilket ger åskådarna en roll i att “styra” hur verket tar sig uttryck. Det kan ses som ett slumpartat verk i viss mån, eftersom att konstnären i sig ger upp kontroll i exakt hur det kommer att ta sig i uttryck. Det är omöjligt att veta hur människor kommer att interagera med konstverken, för vi som människor har inte ens full förståelse för hur vi fungerar.
Det fanns även det sociala experimentet Moradavaga – Hej Främling! av OpenArt som ägde rum i Örebro. Konstverket bestod av stora gula “figurer” med rör som fungerar som telefoner där publiken kan interagera med varandra genom att prata med figurerna. Själva konsten blir därmed det sociala spelet mellan främlingar, och konstverket i sig finns inte utan publiken.
Sammanfattningsvis visar nordisk samtidskonst att slumpen går att använda som ett verktyg, vare sig man tillämpar det i system, material eller deltagande från åskådare. Konstnärerna ger upp delar av kontrollen för att skapa verk som lever, förändras och formas. Slumpen blir därmed inte motsatsen till konstnärlig kontroll, det blir snarare en del av skapandeprocessen.
