Veckans DDR: Den folkliga estetiken

DDR. I ”Veckans DDR” reder Jesper Nordström ut begreppen kring en figur kallad Mecki och begrundar den folkliga estetikens betydelse i Östtyskland.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Är det ett troll?

Man står där på loppisen. I lådan med gamla dockor och bortglömda leksaker stirrar ett par pärlögon på en. En liten figur, något slags troll med tovigt hår och kläder sydda i filt. Och man tänker det genast: ”Den där är ju DDR. Det bara skriker Östtyskland om den.” Men nej – riktigt så enkelt är det inte. Lite research får mystiken att skingras. Trollet är ju en igelkott! Och förekom först i en tysk barnfilm av bröderna Diehl. En film som gjordes i slutet av 30-talet, alltså i Nazityskland. Sedan blev figuren populär i Västtyskland på 50-talet under namnet Mecki och känd som maskot för radio- och tv-tidningen Hörzu. Den blev seriefigur och förekommer även på en mängd vykort. Seriefiguren Mecki har en fru som heter Micki och de har två barn vid namn Macki and Mucki.

Det finns även en österrikisk variant och om detta kan man läsa på hemsidan för Das Igelmuseum in Bramsche.

Men visst förekom den också i DDR, fast då under namnet Mäcky. En version, en rökande igelkott, figurerar i många europeiska leksakskataloger. I Sverige var Hobbex som saluförde den som ”Mecki den lille storrökaren”. Men det var faktiskt den östtyska varianten, försedd med låtsascigaretter i miniatyr och förmåga att blåsa rökringar som i Sverige blev känd som Mecki-trollet.

Det är inte alltså inte konstigt att man som svensk förknippar Mecki-figuren med DDR. Estetiken – tovigt, grovt, lite vackert fult – är perfekt DDR‑kompatibel. Den passar in i ett östtyskt vardagsrum bredvid en rökande tomte från Erzgebirge och en handmålad ljusstake.

Men så här är det: ”Mecki‑trollet” är inte östtyskt i grunden  – det bara ser ut så. Och kanske är det just det som är så fint. Mecki påminner oss om att öst och väst ibland möttes i sakerna snarare än i politiken. I tovade nosar och tygsömmar låg en tyst enighet om att barn behövde små figurer att krama. Oavsett om partiet styrde eller om stormarknaden sålde plastgranar till extrapris. Så nästa gång du träffar på Mecki, buga lätt. Det är ett stycke nordisk‑östlig leksaksmystik med hjärtat på rätta sidan av filtvästen.

DDR och det borgerliga arvet

Men låt oss nu stanna kvar i det där östtyska vardagsrummet ett ögonblick. För bakom den kamouflerade gulligheten hos Mecki, bakom de tovade figurerna och de handmålade träprydnaderna, finns en större berättelse: den om hur DDR, detta självutnämnda framtidsprojekt, i praktiken kom att förvalta ett borgerligt arv.

För DDR ville vara något nytt. En stat byggd på marxistisk vetenskap, framstegstro och kollektiva ideal. Men där stod man med Erzgebirgische Volkskunst som en slags pinsam anomali och intakt julgran om än omdöpt till Vinterfestträd. För att inte nämna mässan i Leipzig, grundad 1165 och ett av Europas mest råkapitalistiska fenomen där det till och med en gång i tiden handlats med slavar.

Erzgebirge, denna lilla region i Sachsen, hade i generationer tillverkat små trädockor, rökande tomtar, hästar, änglar och hela miniatyrlandskap i trä. Det var resultatet av hantverksstolthet, protestantisk flit och – inte minst – julfirandets djupa rötter i människors liv. Vad man ibland glömmer är att samma trähantverkstradition också låg till grund för instrumentbygge – inte minst i grannregionen Vogtland. Det är ingen tillfällighet att Mozarts vardagsfiol, enligt legenden, kom från just Markneukirchen, en liten stad alldeles i utkanten av Erzgebirge. Där byggde man fioler, klarinetter och trumpeter i trä – med samma omsorg som man snidade ljusstakar och änglar. Ett klingande syskonskap.

DDR:s lösning var inte att förbjuda dessa traditioner, utan att omtolka dem. Man kallade det Volkskunst – folkkonst – och lät träfigurerna leva vidare, bara de inte kallades änglar, helgon eller ställdes i en krubba. En rökande tomte kunde ju faktiskt lika gärna vara en gruvgubbe från klasskampens frontlinje. Ett ljus kunde tändas för socialismen i stället för frälsaren. Det blev en estetisk dragkamp som aldrig avgjordes.

Det fanns familjer som pyntade med vad som såg ut som helt neutrala vinterdekorationer – men i själva verket bar på kristen symbolik eller nostalgiska minnen från barndomens borgerliga jul. Man hängde inte en stjärna i fönstret – man hängde ett ”ljusmotiv i röd form”. Granen dök upp ändå.

Kulturkampen i DDR

Mecki må inte vara östtysk till ursprunget – men fångar en kärna i DDR:s kulturkamp: hur svårt det är att kontrollera estetik. Folk ger inte upp traditioner bara för att partiet trycker upp en ny affisch. De släpper inte sina änglar för att kollektivet kräver robotar. Och i detta finns en vacker paradox. DDR kunde kontrollera tryckpressar, valurnor och tv‑tablåer – men inte träfigurer från Erzgebirge. Inte julpyntet. Inte ljuset i fönstret. Inte en tovig figur som föddes på 1930-talet.

Den här texten började med Mecki. Den slutar med en fråga om ideologi, kulturarv och estetisk motståndskraft. För i varje mobil som hängdes upp i ett DDR‑hem, i varje Holzkunst‑figur som smög sig in vid advent, fanns en liten motrörelse. En tyst men envis tradition som vägrade dö. Oavsett hur mycket statens ideologer försökte sudda ut den.

Och som sista klimax i denna spaning: betänk bara att det fanns en extra lyxig växelspak till Trabant utformad som en snöglob med glitter. En subtil men tydlig gest: en sentimental motståndshandling mot gråhet och uniformitet – fast gjord i polyester och glitter. En mer träffande brännpunkt finns väl inte.