POLITIK. “Det finns en ton i Tunnelseende som är svårare att belägga med citat men som en uppmärksam läsare känner igen. Edward Said kallade den orientalism: den västerländske analytikerns blick som konstituerar sitt objekt som passivt, omoget, i behov av förklaring utifrån.” Det skriver Joacim Blomqvist om Magnus Norells nya bok.
Tunnelseende. Israel, Hamas, Iran och kriget om verkligheten
Av Magnus Norell
Nopolar Publishing, 2026.
Magnus Norell är en av Sveriges mest produktiva Mellanösternforskare, med en lång meritlista som spänner från akademiska monografier om den israeliska fredsrörelsen till böcker om jihadism och islamistiska rörelser. Han har arbetat för svenska myndigheter, internationella tankesmedjor och säkerhetspolitiska institut på båda sidor Atlanten. Den auktoriteten bär han med sig in i Tunnelseende, en 240 sidor lång uppgörelse med vad han ser som den svenska och västerländska debattens systematiska missförstånd av kriget i Gaza sedan Hamas attack den 7 oktober 2023.
Bokens premiss är välkänd för den som följt Norell i Fokus, Bulletin och Kvartal under de gångna åren: medierna har i allt väsentligt okritiskt anammat Hamas narrativ, internationella institutioner som ICC och ICJ har politiserats till oigenkännlighet, och en bred allians av vänstergrupper, islamister och naiva liberaler har tillsammans förvandlats till en terrorrörelses propagandaapparat för etablerad sanning. Mot detta ställer Norell vad han beskriver som en faktabaserad analys – ett bredare fält av sikt, ett botemedel mot det tunnelseende han diagnostiserar hos motparten.
Boken är uppbyggd i tre delar. Den första behandlar antisemitismens återkomst i Sverige och Europa efter 7 oktober, med konkreta exempel från demonstrationer, universitetsprotester och rättsfall. Den andra är bokens tyngsta avdelning: en genomgång av Hamas ideologi, finansiering, tunnelsystem och taktik med mänskliga sköldar, varvad med en kritik av ICC, ICJ och Amnesty International. Den tredje blickar framåt mot dagen efter – Palestinska myndigheten (PA), Libanon, Iran och möjligheterna till regional omgestaltning efter Operation Epic Fury våren 2026.
Stil och metod
Stilistiskt är Tunnelseende välskriven i den meningen att den är lättläst och aldrig tråkig. Norell behärskar konsten att blanda personliga möten – med Osama Hamdan i Beirut, med Hamas-representanter i Gaza – med bredare analytiska resonemang. Citaten är många och långa, på engelska genomgående, vilket ger ett visst akademiskt skimmer men också ibland känslan av att textmassan används som vägg snarare än som argument. Fotnoten fungerar här som ett retoriskt instrument lika mycket som ett vetenskapligt: den imponerar utan att nödvändigtvis belägga.
Det är här granskningen måste börja på allvar.
Tunnelseende lider nämligen av ett metodologiskt problem som är desto mer anmärkningsvärt hos en forskare med Norells bakgrund: boken saknar i praktiken kriterier för vad som skulle kunna falsifiera dess tes. Den som håller med Norell ser verkligheten som den är. Den som inte gör det lider per definition av tunnelseende – och beviset för tunnelseendet är just att man inte håller med Norell. Det är ett cirkelargument, och det är cirkelns konstruktion, inte Hamas, som i längden undergräver bokens anspråk på vetenskaplig seriositet.
Denna cirkel är ingen slump. Den är inbyggd i bokens källhierarki. Amnesty Internationals folkmordsrapport avfärdas som metodologiskt undermålig och politiskt motiverad. ICJ-processen förklaras vara köpt av Qatar och Iran. IAGS-resolutionen om Gaza visar sig innehålla fiktiva medlemmar, inklusive en viss Kejsar Palpatine från Naboo – ett roligt faktum som Norell uppehåller sig länge vid, och som visserligen säger något om organisationens trovärdighet, men ingenting om de hundra fotnoter i det sydafrikanska ICJ-åtalet som stöder sig på rapporter från Röda Korset, Rädda Barnen, Physicians for Human Rights Israel och ett flertal FN-organ. Dessa läser Norell inte – han diskvalificerar dem innan läsningen börjar, eftersom de organisationer som producerat dem antingen är naiva, politiserade eller köpta.
Mot denna fond av misstänkliggjorda källor framstår Times of Israel, Foundation for Defense of Democracies, Henry Jackson Society och Fokus som neutrala sanningsvittnen vars uppgifter inte kräver samma metodologiska granskning. Det är inte ett källkritiskt val. Det är cirkelns inre logik: de källor som bekräftar tesen är pålitliga; de som utmanar den är korrumperade. Resultatet är en källhierarki som är konstruerad för att immunisera argumentet mot motbevisning – vilket är ungefär det motsatta av vad vetenskaplig metod kräver.
Folkmordsfrågan och antisemitismdefinitionen
Folkmordsfrågan är det tydligaste exemplet. Norell har rätt i att folkmordskonventionens tröskel för dolus specialis – det särskilda uppsåt som måste bevisas – är hög, och att den juridiska prövningen pågår och ännu inte är avslutad. Det är ett legitimt argument. Men han nöjer sig inte med det. Han förklarar folkmordsanklagelsen som i grunden antisemitisk till sin karaktär, som en fortsättning på sovjetisk propagandatradition och som ett instrument i en koordinerad lawfare-kampanj. Att historiker, statsvetare, folkrättsexperter, israeliska människorättsorganisationer och europeiska regeringar gör delvis samma bedömning som ICJ-åtalet – av skäl som är disparata och sinsemellan oförenliga med en koordinerad kampanj – trängs undan med hänvisning till att dessa aktörer antingen inte förstår juridiken eller är ideologiskt färgade. Återigen: cirkelns logik.
En ytterligare metodologisk svaghet förtjänar att nämnas. Norells antisemitismkapitel vilar genomgående på IHRA:s arbetsdefinition, som han citerar utan kommentar redan i avsnittets ingress. Det är ett val med konsekvenser. IHRA-definitionen åtföljs av elva illustrativa exempel på antisemitism, varav sju rör kritik av Israel – en konstruktion som kritiserats av hundratals akademiker, av FN:s särskilda rapportör för palestinska rättigheter och av en rad folkrättsexperter för att den riskerar att sammanblanda legitim politisk antisionism med judehat. Det är inte en marginalinvändning. Det är en definitionsfråga som är direkt relevant i just det sammanhang Norell tillämpar den: en pågående internationell väpnad konflikt där gränsen mellan politisk protest och antisemitism är genuint omtvistad.
Antisemitism är, i sin kärnbetydelse, hat mot judar för att de är judar. Den definitionen är inte kontroversiell. Vad som är kontroversiellt är om en demonstration utanför en synagoga, ett upprop mot israeliska universitetssamarbeten eller ett plakat med texten ”From the river to the sea” per automatik faller inom den kategorin – eller om dessa handlingar, begångna med dåligt omdöme eller rentav med aggressivt politiskt syfte, ändå primärt är uttryck för en ståndpunkt i en geopolitisk konflikt. Norell gör inte den distinktionen. Resultatet är att en kategori som borde vara analytiskt distinkt – verklig antisemitism, som faktiskt förekommer och som Palestinarörelsen själv ibland tvingas ta avstånd från – riskerar att utvidgas till att omfatta all kraftfull Israelkritik. Installationen i Umeå sommaren 2025, där gruppen ”Umeå för Palestina” hängde dockor klädda i koncentrationslägerfångarnas randiga dräkter med Davidsstjärnor, är ett talande exempel på gränsdragningsproblemets komplexitet. Avsändaren var propalestinsk, intentionen var att dra en parallell mellan Förintelsen och Gaza, och Palestinarörelsen själv kritiserade aktionen som kontraproduktiv och skadlig. Polisanmälan om hets mot folkgrupp lades ned. Var det antisemitism? Svaret beror på om man väger intention, effekt eller symbolik tyngst – och det är just den frågan Norell aldrig ställer, eftersom hans definition på förhand besvarar den.
Styrkor och svagheter i analysen
Mot detta kan invändas att Norell faktiskt har rätt om många saker. Avsnitten om Hamas finansiering och Muqawama-doktrinens inre logik är välgjorda och underrapporterade i bredare medier.
Tunnelsystemets militära funktion är ett annat avsnitt där Norell har ett underlag men drar för långtgående slutsatser. Det är sant att Hamas-ledare på bandet erkänt att tunnlarna under Gaza inte byggdes för civilbefolkningens skydd. Men Norell behandlar vad som i själva verket är tre olika system som ett. Rafahtunnlarna under gränsen mot Egypten – i stort sett förstörda, dels av den egyptiska armén på sin sida, dels av IDF-operationer på Gaza-sidan – användes för vapensmuggling men också i mycket stor utsträckning för förnödenheter, bränsle och medicin under en flerårig blockad. Att framställa dem enbart som militär infrastruktur är att ignorera blockadekonomin. Tunnelnätverket inne i Gaza är en annan sak: en genuint imponerande gerillainfrastruktur, men en som måste förstås i sitt sammanhang. Hamas och dess allierade för ett asymmetriskt krig mot en av världens mest teknologiskt avancerade arméer, i ett av världens tätast befolkade stadslandskap, utan möjlighet till konventionell rörlig strid. I det sammanhanget är tunnlarna inte ett uttryck för terroristisk perversitet utan för militär rationalitet – med samma logik som FNL:s tunnelsystem under Cu Chi. Och i ett territorium med Gazas befolkningstäthet finns det per definition ingen militär infrastruktur som är geografiskt separerad från civilbefolkningen. Det är en fysisk omöjlighet, inte enbart ett taktiskt val.
Granskningen av SR:s publicistiska dubbelmåttstockar är ett annat exempel. Det är ett reellt problem: kulturjournalisten Mårten Arndtzén petades som programledare för Kulturnytt efter inlägg på X om kulturministern och Tidöregeringens rättspolitik, medan Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddén fick behålla sina arbetsuppgifter trots att hon undertecknat ett upprop med folkmordsanklagelser mot Israel. SR:s ledning menade att fallen inte är jämförbara eftersom de har ”helt olika kontext och premisser” – ett svar som knappast skingrar frågetecknen. Men Norell nöjer sig inte med att konstatera den publicistiska inkonsekvensen. Han framställer Uddén som en del av ett propalestinskt narrativ utan att nämna att hon är en av landets mest erfarna Mellanösternkorrespondenter, med trettio år i regionen och en nyutkommen bok vars saklighet och närvaro fått bred uppskattning. Det är symptomatiskt för bokens metod: motpartens starkaste representanter presenteras alltid i sin svagaste tänkbara version.
Orientalism och synen på motparten
Det finns en ton i Tunnelseende som är svårare att belägga med citat men som en uppmärksam läsare känner igen. Edward Said kallade den orientalism: den västerländske analytikerns blick som konstituerar sitt objekt som passivt, omoget, i behov av förklaring utifrån. Palestinierna i Norells text – och gazaborna i synnerhet – framträder sällan som politiska subjekt med en egen historia, en egen rationalitet och en egen röst. De är offer för Hamas, mottagare av humanitärt bistånd, potentiella förmånstagare av en framtida regional omgestaltning som planeras av andra. Den välvilja Norell uttrycker gentemot civilbefolkningen i Gaza är förmodligen uppriktig. Men den är strukturellt paternalistisk: man bekymrar sig om dem utan att lyssna på dem. Det är en blick som inte behöver vara medveten för att vara verkningsfull – och det är just det Said visade, att orientalismen inte är en uppsättning fördomar utan en kunskapsregim, ett sätt att organisera verkligheten som reproduceras oberoende av den enskilde författarens intentioner. Att en bok som diagnostiserar andras tunnelseende inte reflekterar över sin egen blicks konstruktion är kanske den mest talande bristen av alla.
En parentes förtjänar att nämnas i sammanhanget. Norells sätt att behandla den svenska vänstern – Per Gahrton, Andreas Malm och Vänsterpartiet monteras samman till en sammanhållen rörelse – är en straw man som knappast håller för en närmare granskning. Gahrton, en av landets kunnigaste arabister och en gedigen kännare av palestinsk politik, och Malm – filosofie doktor i humanekologi vid Lunds universitet, internationellt erkänd klimatforskare och författare vars senaste bok, The Destruction of Palestine is the Destruction of the Earth (2025), argumenterar för att Israels förstörelse av Gaza är djupt sammankopplad med fossilkapitalismens förstörelse av jorden – förenas i boken närmast av att de båda kan rubriceras som ”vänster” och ”Israelkritiker.” Det räcker tydligen. DFLP-anklagelsen mot Vänsterpartiet följer samma logik: associationen konstrueras, sambandet med 7 oktober postuleras, och slutsatsen dras att namnbytet från VPK var en chimär. Det är en argumentation som var vanlig i den kalla krigets västliga akademier men som numera är ovanlig i den analytiska litteraturen, och inte utan skäl.
Titeln är bokens skarpaste självkritik, om man läser den rätt. Tunnelseende definieras som att reducera en komplex konflikt till ett enda offer-förövare-schema, ett enda accepterat perspektiv. Det är en träffande diagnos. Men den patient boken faktiskt beskriver – en som ser verkligheten tydligare än alla andra, vars källor är pålitliga medan motpartens är köpta, och vars metodologi är immun mot falsifiering – är inte fri från den sjukdomen. Han lider bara av en annan variant av den.
info@opulens.se
