DDR. Nu startar vi artikelserien Veckans DDR. Jesper Nordström kommer i en rad texter att blicka tillbaka och reflektera över den östtyska nation som grundades 1949 och upplöstes 1990.
”Vi är trötta på att Östtyskland alltid beskrivs som en enda lång novemberdag. Det fanns färg och glädje också i vårt system.” Den formuleringen fann jag på ett av de DDR-relaterade konton jag följer i sociala medier. Och visst – DDR var inte bara cement, kölappar och surkål. Det fanns schlagerband, semesterhem, rödvin från Bulgarien och ungdomsklubbar där det faktiskt skrattades. Färgbilder, från något gasthaus, där man kan föreställa sig hur ölsejdlarna klirrar.
Men ändå – denna envisa vilja att hävda färgerna måste förstås i ljuset av något djupare: DDR var ett system som målade upp sin värld efter karta, inte faktisk terräng.
Eller som det sas i lumpen: ”Om det är diskrepans mellan terräng och karta, så gäller kartan.”
DDR – mur, censur, planekonomi
I DDR var detta inte bara en vits, det var ett livsprogram. Partiet visste vägen. Historien hade redan pekats ut av Marx, Lenin och sedermera Ulbricht. Så när verkligheten började dra åt andra håll – när folk ville resa, köpa jeans, tänka själva – då var det verkligheten som måste korrigeras. Med mur, med censur, med planekonomi. Det var alltid den som läste av terrängen som hade fel, aldrig den som höll sig till kartan.
Och vilka var det som höll i kartan?
Jo, ett triumvirat av övertygade män: Walter Ulbricht, Erich Honecker och Erich Mielke. Paradoxalt nog var dessa män, som formade DDR:s hårda linje, själva rätt småborgerliga i sin sociala bakgrund. Ulbricht föddes 1893 i Leipzig, i en hantverkarfamilj där hans far var skräddare och hans mor sömmerska. Han blev tidigt engagerad i socialdemokratin och gick under 1920-talet över till kommunistpartiet. Hans politiska karriär började i Weimarrepubliken och han satt flera gånger fängslad under nazitiden. Efter kriget blev han DDR:s första ledare och formade i hög grad landets politiska och ekonomiska system.
Erich Honecker, född 1912 i Saarland, kom från ett liknande hem. Han var son till en gruvarbetare och fick tidigt kontakt med arbetarrörelsen. Under nazitiden fängslades han för kommunistiskt motstånd. Efter kriget steg han snabbt inom partihierarkin och tog över ledarskapet efter Ulbricht 1971. Under hans tid blev DDR alltmer isolerat men också hårdnackat troget Moskvas linje.
Det faktum att han var född i Saarland framhävde han sannerligen inte. ”Mörkade” är kanske för mycket sagt, men kort sagt passade Saarlands mycket speciella sociokulturella status dåligt i en mytbildning om ”genuin tysk marxism”.
Erich Mielke var den mest gåtfulla av de tre. Född 1907 i Berlin växte han upp i hantverkarhem och blev tidigt medlem i kommunistpartiet. Under Weimarrepubliken och nazitiden var han aktiv inom den illegala motståndsrörelsen och flydde under kriget till Sovjet. Efter 1945 blev han chef för Stasi, DDR:s fruktade säkerhetstjänst, och satt i denna roll ända fram till 1989. Mielke var känd för sin brutalitet och paranoida kontroll av alla medborgare. Det faktum att han ritade upp ett schema som visade hur hans sekreterare skulle servera frukosten säger något om hans personlighet.
Dogmatismen förenade
Trots deras olika personligheter förenades de tre i sin ideologiska dogmatism. Ingen av dem var någon kritisk tänkare – deras utbildning i Moskva och inom partiet var en form av mental indoktrinering där tvivel och pragmatism inte fick plats. De hade fått en karta – en ofelbar vägledning från Marx, Lenin och Stalin – och deras uppgift var att se till att verkligheten underordnades denna karta.
När folk började ifrågasätta, när ekonomin inte levererade, när muren blev en symbol för fångenskap – då fanns det ingen väg tillbaka. Kartan gällde fortfarande.
Här framträder en intressant kontrast till Gorbatjov, Sovjets siste ledare. Gorbatjov hade en högre akademisk utbildning och tillgång till en mental miljö där tvivel och reflektion – om än sådana som höll sig inom systemet – inte bara tolererades utan också uppmuntrades. Det var i denna spricka i systemet som förnyelse kunde börja gro. Hans universitet och partiskolor erbjöd utrymme för kritiskt tänkande och insikt i systemets svagheter. Det är ett känt psykologiskt fenomen, Dunning-Kruger-effekten, som säger att ju mer man lär sig, desto mer inser man hur mycket man inte vet. Ju högre man kommer i kunskap och förståelse, desto mer öppnar sig självtvivel och reflexion – en spricka i den dogmatiska kartan.
I detta ljus framstår Östtysklands ledare mentalitetsmässigt som den där blåhåriga veganen vid julbordet som inte vet när det är dags att dra in hakan och visa lite ödmjukhet.
jesper.nordstrom@opulens.se
