KONSERT. Timbuktu genomför under våren en rad konserter och har nyligen släppt en ny låt. Lena Torquato Lidén rapporterar här om spelningen i Göteborg.
Det har för övrigt aviserats att Timbuktu struntar i sommarturné 2026. Han kommer i stället att göra sin största konsert hittills på Malmö Arena den 21 november.
Jason Diakité Timbuktu, Esta Kirabo, Julimar Santos, DJ Large och gäst Supreme från Looptroop
Big Stage Jacy’z, Göteborg.
Mot bakgrund av den coola vapenskölden med de starka symbolerna lejon och tre kronor studsar Timbuktu in på scen iförd basketlinne och shorts åtföljd av de übercoola Esta Kirabo och Julimar Santos. De rappar tre takter innan de fnissar till och får börja om igen, DJ Large har råkat köra beatet för snabbt och den lille mannen med så stor närvaro berättar: ”Alltså vi har varit på väg halva dagen för att komma hit och precis nu i slutet blev allt plötsligt jättestressigt då jag var i telefon med min sjuka mor i ex-Jugoslavien och sen plötsligt skulle jag ut och rappa!”
Timbuktu oroade sig vidare, efter att ändå ha satt låten på andra försöket, för att vi alla kanske redan sett honom i Göteborg på Way Out West i somras. Det hade jag i och för sig men kan inte få nog av den här artisten.
Spelningen bjuder på en massa hits i ett långt pärlband, som inkluderar den nyutkomna låten ”Valborg hela veckan” som Timbuktu beskriver så här i texten om releasen:
Valborg hela veckan handlar om den där längtan att få bränna upp allt gammalt. Att göra en majbrasa av alla de där lådorna på vinden. Sånt man inte längre behöver, men ändå av nån anledning släpar runt på. Även om det kanske inte går att börja på en helt clean slate, så kan man i alla fall göra plats för nånting nytt. Jag skrev låten för över 15 år sen.
Jag älskar också hans låt ”Det ordnar sig”, med ett budskap som han, som så många andra just nu, känner att han inte längre kan garantera. Att ”det fixar sig till slut” är som han säger, inte självklart för oss som vuxit upp på ett 80-tal i Sverige då så mycket av solidariteten som fattas nu var en självklarhet. Timbuktu tackar oss i publiken för att vi följt med honom trots att vi, liksom han, har blivit äldre.
Han lovordar sångerskan Esta Kirabo och säger att hon är framtidens hopp och jag hör på publikens jubel att de gillar hennes sammetslena soulröst lika mycket som jag, när hon kör en av sina egna låtar.
Men det som berör mig mest av allt är Timbuktus lilla tal om hur mycket han ogillar den här tiden krigshets. Jag håller med om varje ord och han pekar på de andra på scenen, säger ”vi har alla döttrar” och framför sedan Mikael Wiehe-låten ”Flickan och Kråkan”. Det är gripande att höra Timbuktu sjunga om den unga flickans tro på att det ska gå att rädda den skadade fågeln och jag tänker på vår förlorade känsla av oskuld i denna krigens tid.
lena.torquato.liden@opulens.se
