MUSIK OCH KONST. Ola Åstrand skriver, med utgångspunkt i ett postumt album med Ola Backström, om samband mellan musikskapande och konstutövning.
Ola Backström var både musiker och konstnär. Förra året släppte skivbolaget Fanfar! skivan ”Gråton” med Backströms musik, mer än 20 år efter hans för tidiga bortgång. Här reflekterar konstnären och före detta musikern Ola Åstrand över det albumet. Men han lyfter också fram Ola Backströms kollega i bandet Stockholm Norra, Kalle Berggren, och dennes skapande, samt olika kopplingar mellan musik och konst.
Musik & Konst heter en skivaffär i Malmö som jag sprang mycket i som ung. När jag inte försökte dra in pengar på olika skitjobb så satt jag hemma och tecknade och lyssnade på musik, i en etta som låg ovanför samma kinakrog som Thåström sjunger om i ”Bluesen i Malmö”. Någon som bott där före mig hade tapetserat upp en höstlig bokskog längst ena långväggen och gjort om garderoben till ”dusch”. Varje gång jag duschade kom restaurangägaren upp och skrek att det rann vatten längs väggen i hans kök. Utsikten från mitt fönster var en nedlagd fabrik och till största delen en öde parkering. Stanken av flottyrsmet var konstant.
Musik & konst
Musik & Konst startades av ett par där hon var konstnär och han gillade folkmusik. Sedan så tog Peter Thulin och musikjournalisten Lennart Persson över butiken och gjorde den till det absoluta vattenhålet i Malmö för fans av punk, reggae, new wave och postpunk i slutet av 70-talet. Det tog max tre minuter för mig att gå bort dit, och deras stora skyltfönster var ständigt skyltat med nyss inkomna frestelser från London och New York.
Jag brukar tänka på skivaffärer som de verkliga konstgallerierna. Att bläddra ibland skivbackar är en visuell kick, och många gånger har jag köpt en skiva enbart på grund av omslaget. Som de första skivorna med King Crimson och Henry Cow, Laura Nyros ”New York Tendaberry” och singelskivor med DNA och Massmedia.
Konstnärer vars skivomslag gjort oförglömliga intryck och gjort musiken ännu bättre är till exempel Barney Bubbles, Cal Schenkel, Raymond Pettibone, Neon Park, Winston Smith, Mati Klarwein, Jamie Reid, Maggie Thomas, Rick Griffin, Tadanori Yokoo, David Stone Martin och HR Giger… Här i Sverige har vi till exempel Hans Esselius som gjorde omslagen till Fläsket Brinners skivor, och Jan Ternald som gjorde omslag till Bo Hansson och Älgarnas Trädgård.
Långt före internets överflöd av information så var endast omslagen till skivorna det man hade att tillgå. Skivomslagen förmedlade artisternas intentioner, och det som inte fanns där fick man med fantasins hjälp fylla i själv.
Konstnärer och musiker
Många konstnärer har musicerat och lika många musiker har tecknat och målat. På 60- och 70-talet så var brittiska konstskolor en grogrund för de individer som snart skulle göra sina avtryck på musikscenen. Där kunde unga människor under några år utveckla sin musik, och på köpet få en konsthistorisk utbildning som senare skulle avspegla sig i deras estetik.
Konstnärer och musiker som både uttryckt sig i bild och musik är bland andra Yoko Ono, John Lennon, Vasilij Kandinskij, David Bowie, Nick Cave, Joni Mitchell, Miles Davis, Captain Beefheart, Nick Blinko, Rammellzee, Steven Stapleton, Mare Kandre, Freddie Wadling, Max Book, Tore Berger, Clay Ketter, Jockum Nordström, Gittan Jönsson, Timo Aarniala, Patti Smith, Kalle Berggren och undertecknad. Sedan finns det grupper där hela bandet är konstnärligt inblandade som till exempel Swell Maps, gruppen Monitor (World Imitation Productions), Cabaret Voltaire, Tuxedomoon eller svenska Blå Tåget. Hos de flesta band har musiken bubblat över i affischer, t-shirts, scenshower med ljus och dansare.
Ola Backströms ”Gråton”
Det målade självporträttet som pryder omslaget till Ola Backströms skiva ”Gråton” sticker ut genom sin konstnärlighet och har något ärligt och rättframt på ett svenskt vis som snarare signalerar 70-tal än nutid. Målningen påminner mig om andra svenska konstnärer som Åke Pallarp, Vera Nilsson och konstnären och musikern, Kalle Berggren, som Ola Backström spelade med i gruppen Stockholm Norra. Det hade varit roligt att få se mer av Backströms konst i form av ett häfte. Nu pryds bara innerfodralet av två målningar.
Ola Backström spelade med Torkel Rasmusson, från Blå Tåget, och han var med om att starta Dag Vag. En kort tid spelade han också klaviatur med Ebba Grön. Jag lade märke till hans gitarrspel på Torkels plattor där han spelade slidegitarr, vilket var ovanligt på den tiden. Det gav ett slags Stones-känsla åt Rasmussons annars proggiga låtar. I Dag Vag spelade han mer interaktivt på ett sätt som påminde om afrikansk highlife, vilket fungerade bra med tanke på det bandets koppling till reggae. Han medverkade i många musikaliska sammanhang från 1977 till 1984 innan han bestämde sig för att i stället satsa helhjärtat på konsten och familjen.
Men han fortsatte att spela in låtar, ensam på en portabandspelare, efter det att han utåt sett lagt av, och låtarna på ”Gråton” är tydligen bara en liten del av det som han spelade in.
Även skivans titel skvallrar om en vardaglig och nästan lantlig attityd som påminner om både Blå Tåget och The Band. Jag känner igen Olas slidegitarr, och gillar mycket hans orgelspel, som faktiskt påminner om Garth Hudsons i nyss nämnda The Band.
”Gråton” spretar på ett sympatiskt vis, här finns korta instrumentala skisser, rockigare roots-spår, och flera låtar som bär arvet från proggen vidare in i postpunken. Att kvalitén är hemkörd och att man vet att låtarna har nästan fyrtio år på nacken ger skivan ett slags patina, som en bortglömd skatt.
Texterna är ofta lekfullt absurdistiska, och krumbuktiga à la svensk 60-talspoesi. Eller mer personliga, som i låten ”Tänk om du måste börja om nu”:
Jag sa: ”Om du kan förstå mig”, hon sa: ”Nej” och försvann
Jag stod så läskigt naken och allt runt mig brann
”Tänk om du måste börja om nu”, var det där hon sa:
”Låt mig få leva värre än du nånsin kan ta”
Jag säger: ”Vänta, åh, varför blir det alltid så?”
”Stopp, åh, vill ingen höra på när jag jämrar mig”
Om jag vill leka med de andra måste jag hävda mig så
Svartsjuka är ett fult ord och jag känner mig så grå
Enligt pressreleasen så gjorde Ola Backström en blygsam comeback runt sin 50-årsdag. Kort därefter diagnostiserades han med cancer, som utvecklades snabbt. Den sista låten han spelade in, två veckor innan han avled 2004, heter ”Fredagen kom”. De sista raderna lyder:
Drar kallt från dörrar och fönster, jag stannar ett tag
Jag tätar med den tid jag har kvar
Vägen härifrån verkar farlig, jag samlar mig
Beredd med stövlarna på
Släpper ni mig fri?
Håll mig hårt, jag är rädd
Livet drar i mig en sista gång
Allting lyser lite mindre nu
Och jag drömmer om en plats
Kalle Berggren
I Stockholm Norra medverkade alltså också konstnären Kalle Berggren på trummor. Kalle gjorde omslaget och Ola illustrerade det medföljande texthäftet till deras enda skiva som kom 1978.
Jag hade med Kalle Berggren att göra när jag satte samman en utställning som hette ”Tänd mörkret!”, som visades runt om i Sverige i slutet av 00-talet. Kalle, som bar sitt hjärta på utsidan och kallade sig för anarkist, var väldigt upprörd när den moderata kulturministern skulle hålla tal på vernissagen på Millesgården. Jag sympatiserade verkligen med hans ilska, att behöva stå ut med den sortens borgerlighet, men så där kan det tyvärr ofta se ut i konstens salonger. Kalle Berggren var för mycket rockmusiker för konstvärlden.
info@opulens.se
