Littestraden: Novell av Mathias Jansson

23 jan 2026
PROSA. Inför helgen har vi nu nöjet att publicera en novell av Mathias Jansson i Littestraden. Den bär titeln ”Det tomma biblioteket”.  novell, novellkonst, Mathias Jansson, Prosa & poesi, Littestraden, prosa, berättarkonst, skrivande
Illustration: Opulens.

PROSA. Inför helgen har vi nu nöjet att publicera en novell av Mathias Jansson i Littestraden. Den bär titeln ”Det tomma biblioteket”. 

 

Mathias Jansson är konstkritiker, AI-konstnär och författare, samt bland annat kommunikatör på Riksförbundet Sveriges konstföreningar. Han är också flitig medarbetare i Opulens och nu är vi glada över att publicera ännu en av hans underfundiga noveller. Nu för första gången här i Littestraden.

CAROLINA THELIN

 

Det tomma biblioteket

Det var sommaren 1949. Erik Ödlund hade fått sommarjobb på länsbiblioteket i Härnösand med uppgift att inventera länets mindre bibliotek. Han hade redan hunnit besöka ett 20-tal olika bibliotek, när han en varm sommardag vid lunchtid parkerade sin nya VW Bubbla på grusplanen utanför biblioteket i Bjärtrå. När han steg in genom dörren förväntade han sig inget märkvärdigt. På pappret var biblioteket en vanlig filial. Biblioteket var bara ett rum med bokhyllor, ett fönster i kortändan och ett litet skrivbord där bibliotekarien satt och arbetade. Det Erik slogs av direkt var tomheten, alla hyllorna i biblioteket var tömda på böcker. Håller man på att flytta biblioteket eller ska man måla om? hann Erik tänka, innan en späd kvinnoröst harklade sig och sa:

-Kan jag hjälpa herrn med något?

-Ja, svarade Erik förvånat. Var är alla böckerna?

-Åh, de är utlånade, förstår ni. Ville ni låna en bok? utbrast hon förvånat.

-Utlånade!, utbrast Erik häpet, innan han kom på att han var i ett bibliotek, och sänkte rösten till en viskning. -Utlånade hur är det möjligt? Utlånen på ett sockenbibliotek under sommaren brukar i regel vara modest om inte obetydlig, tänkte han för sig själv, men här var alltså alla böckerna utlånade.

– Ja, det är många som vill låna böcker.

-Ni får ursäkta mig, jag har inte har presenterat mig. Erik Ödlund, biblioteksassistent från länsbiblioteket i Härnösand. Jag hoppas ni fått mitt brev om att jag skulle komma och inspektera och inventera biblioteket?

-Jovisst, jag har brevet här. Bibliotekarien tog fram det ur en låda och viftade med det. Elsa Skogholm, bibliotekarie, angenämt att träffas. Vad kan jag hjälpa er med?

-Skulle jag kunna få titta på ert utlåningsregister? Så jag ser vilka som lånat alla era böcker?

-Naturligtvis. Här har ni alla utlån noggrant och omsorgsfullt registrerade. Elsa sträckte över en liggare med svart pärm och en etikett med sirlig handskrift där det stod: “Utlån Bjärtrå bibliotek”.

Erik tog emot liggaren och började vant att ögna igenom utlåningen. Han läste noteringarna om och om igen och bläddra fram och tillbaka och blev allt mer fundersam. -Men varför har inte böckerna lämnats tillbaka? De är ju utlånade för jättelänge sedan?.

-Ja, det mesta lånades ut redan när biblioteket öppnades 1943 på våren.

-Det är ju flera år sedan! Varför har de inte lämnats tillbaka? Det måste bli dryga böter för låntagarna.

-Åh, ni förstår, de är ju inte försenade utan bara omlånade. Vi har ingen regel som säger att man inte får låna om en bok så länge det behövs.

-Men om någon annan vill läsa den då?

-Ja, då får man naturligtvis lämna tillbaka den, men det har ännu inte hänt. Jag gissar att man läser långsamt här i trakten, eller vill läsa om boken om man tycker den är bra. Jag är bara glad att böckerna kommer till användning. En bok som samlar damm på en bokhylla gör ingen vis.

– Här står det till exempel att en viss fru Gertha Jonsson har lånat 17 volymer av Diderots  Encyclopédie på franska och hela uggleupplagan av Nordisk familjebok i 38 band!

-Ja, det förstår ni väl att det tar tid att läsa så många tjocka volymer och på franska dessutom. Jag tror inte ens fru Jonsson behärskar språket riktigt.

-En Gustav Enegren har lånat Selma Lagerlöfs och August Strindbergs samlade verk.

-Jag tror bestämt att karln är förtjust i svenska författare.

-Och en Näsman som har lånat ett hundratal filosofiska verk på tyska och franska. Vad ska han med dem till? Ingen vettig människa kan väl förstå vad som står i dem.

-Han är allt en riktig dysterkvist den där Näsman. Men kanske hittar han tröst bland de gamla filosoferna?

-Ni får ursäkta, men jag finner det hela mycket besynnerligt att alla böckerna är utlånade på obestämd tid och biblioteket står tomt. Jag känner i mitt ämbetes utövande, mig tvungen att undersöka saken närmare. De här tre: Fru Gertha Jonsson, Gustav Enegren och Holger Näsman bor de i närheten? Jag tänker nämligen göra hembesök och se vad som hänt med böckerna.

-Det är nog ingen fara med böckerna ska ni se. Det är trevliga människor, förutom den där Näsman som kan vara lite svår att ha med att göra ibland. Gertha bor några hundra meter bort till vänster efter församlingshemmet och Gustav åt andra hållet, ta till höger efter kyrkan så hittar du en gul kåk. Näsman bor i ett gammalt torp en bit ut i skogen, du får parkera bilen och gå några kilometer innan du når fram. Jag ska rita en karta så du hittar. Elsa tog fram ett papper och ritade en enkel karta till Näsmans torp som hon sträckte över till Erik.

-Tack, jag kommer tillbaka senare och fortsätter med min inventering.

-Ni är så välkommen, svarade Elsa glatt.

Först körde Erik iväg till fru Gerthas hus och knackade på. En liten dam med papiljotter i håret öppnade dörren.

-Ursäkta att jag stör, sa Erik. Jag jobbar för länsbiblioteket i Härnösand och gör en inventering av Bjärtrå bibliotekets böcker. Vad jag förstår så har ni lånat en del encyklopedier från biblioteket som ni haft hemma under lång tid.

-Herregud, ni tänker väl inte ta tillbaka dem. Vi har så stor nytta av dem. Jag vet inte hur vi ska klara oss utan dem?

-Jag vill först och främst försäkra mig om att böckerna finns här och inget hänt med dem.

-Jag förstår, det är ju kommunens egendom, så det tillhör allmänningen, man ska ta hand om det gemensamma, det har jag alltid sagt. Kom in så ska jag visa er böckerna. Gertha gick före genom en mörk hall in i ett litet rum. -Här står de. Gertha pekade på ett skrivbord.

Erik tittade på skrivbordet, som var gjort av en enkel spånskiva. På skrivbordet låg bara några pennor och ett anteckningsblock. Han tänkte just fråga vad böckerna var, när han såg dem. De stod under bordet, stapplade till ben som stödde upp bordsskivan.

-Använder ni böckerna till bordsben? utbrast Erik häpet.

-Ja, du förstår, det har varit knapert med ekonomin sedan min man gick bort för några år sedan och barnen behöver någonstans att sitta och läsa läxorna. Jag hade inte råd med något riktigt skrivbord, men jag hittade en skiva på vinden och sedan var det gratis att låna böckerna och de fungerade bra som stöd. Det har verkligen hjälpt barnen. Det är som om bokstödet har skapat studiero i deras liv. Jag skulle nästa säga att närvaron av böckerna har inspirerat dem i deras studier. Sedan de fick skrivbordet har deras betyg förbättrats, ja, nu funderar de till och med på att läsa vidare på högskolan. Kan ni tänka er det? Sedan är det också praktiskt att de kan slå upp något ord eller annat de vill veta i Nordisk familjebok. De har ju kunskapen så att säga rakt under näsan. Men måste jag verkligen lämna tillbaka böckerna till biblioteket? Var ska mina barn då sitta och studera? frågade Gertha oroligt.

-Det är inte min uppgift att avgöra det. Jag vill bara säkerställa att böckerna inte har kommit bort eller kommit till skada. Även om användningen är lite oortodox så kan jag inte se att de strider mot bibliotekets låneregler. Jag får tacka för mig och förlåt att jag störde. Erik tackade och gick ut till bilen. Han satt fundersam under färden vidare mot kyrkan där Gustav Enegrens gula kåk låg.

Efter att ha knackat ett par gånger på dörren och nästan gett upp, öppnades dörren av en äldre skröplig gubbe. Erik antog att det var Gustav Enegren.

-Vad gäller det? undrade gubben misstänksamt.

-Det var frågan om några böcker av Strindberg och Selma Lagerlöf.

-Ja, vill inte köpa något utbrast gubben irriterat.

-Ursäkta, men jag säljer inget. Det rör sig om böcker som ni har lånat från biblioteket för några år sedan. Jag undrar om det inte är dags att lämna tillbaka dem?

-Lämna tillbaka dem! utbrast gubben bestört. Jag behöver dem! Hur ska jag klara mig utan dem?

-Men det går kanske att få se dem i alla fall?

-Visst kan du få göra det, svarade gubben kort och gick före in i huset till sovrummet. -De står där i fönstret. Ni förstår att det drar så förfärligt från fönstret när jag ligger i sängen. Men böckerna skapar som en isolering mot kylan, främst på vintern. På sommaren brukar jag dra ut några böcker, beroende på hur det blåser, till exempel Hemsöborna och Kejsaren av Portugallien, så det kommer in en skön fläkt som svalkar i värmen

– Så ni använder bibliotekets böcker som isolering och fläktsystem? Ni läser dem inte?

-Tyvärr är mina ögon så dåliga nu för tiden. Men när jag ska lägga mig på kvällen, då väljer jag ut en bok och sluter den i famnen och tänka på alla berättelserna som jag läste när jag var ung, och sen somnar jag så gott och drömmer fantastiskt. Men jag behöver väl inte lämna tillbaka dem redan? Jag kommer att frysa ihjäl till vintern. Bibliotekarien så att det gick bra att låna om dem så länge jag ville?

-Det är inte upp till mig att avgöra. Jag vill bara kontrollera att de utlånade böckerna finns på plats hos låntagaren. Även om det är ett märkligt sätt att använda böckerna på så verkar det inte strida mot några låneregler. De är ju välbehållna och omhändertagna vad jag kan se. Jag får tacka för mig, sa Erik och begav sig mot dörren.

Erik stannade en stund vid bilen och såg eftertänksamt mot skogen som avtecknade sig bakom Gustavs hus. Märkligt tänkte han, de läser inte böckerna men ändå betyder böckerna så mycket i deras liv och berikar dem på olika sätt. Han satte sig i bilen och körde ut ur samhället, efter en stund svängde av på en smal grusväg, som efter någon kilometer slutade vid en vändplats. När han klev ut tittade han på kartan som Elsa hade ritat, det fanns två stigar, den ena ledde till en tjärn där man kunde fiska, men det var den andra stigen han skulle ta upp till Näsmans torp som låg på en bergskulle. Skogen låg tyst och fridfull medan han vandrade stigen som långsamt kröp uppför berget. Det kändes i benen och skjortan klibbade fast på ryggen, men nu var han äntligen framme. Framför honom låg torpet inbäddat i meterhögt gräs. Det såg obebott och förfallet ut. Erik tvekade, men tog sedan mod till sig och gick fram till dörren och knackade på. Ingen svarade. Han knackade hårdare. Inne från torpet hördes plötsligt en ilsken röst:

-Lasciate ogne speranza, voi ch’intrate!

Italienska var inget språk som Erik behärskade, men från sina litteraturstudier kände han ändå igen den välbekanta frasen från Dante och beslöt tveksamt att kliva över tröskeln.

Torpet var dunkelt, det luktade illa och instängt. När ögonen hade vant sig såg han sig omkring. Inredningen var enkel. En säng, en kamin och vid fönstret ett bord fullt med böcker, även golvet var fyllt med böcker och papper, och vid fönstret satt en skum figur hukande över en bok.

-Eftersom du steg in är du antingen en dumbom, eller så är du något beläst. Vad vill du? Jag är upptagen.

-Jo, ursäkta stammade Erik, inför den folkilskna figuren. Jag arbetar på länsbiblioteket i Härnösand och inverterare länets filialer och när jag var nere i Bjärtrå så märkte jag att ni hade lånat väldigt många böcker om filosofi för flera år sedan som ni inte lämnat tillbaka och nu undrar jag bara om ni också använder dem för att isolera ert hus eller kanske som ett stöd för något bord eller stol som saknar ben?

-Ingenting är så absurt eller otroligt att det inte har hävdats av någon filosof. Descartes skulle ta er för en filosof så bisarrt som ni pratar. Använda böcker för att isolera och stötta trasiga bord. Tar ni mig för en barbar! utbrast Holger Näsman förargat.

-Nej, men ni har ju lånat många filosofiska verk på främmande språk. Jag har lite svårt att tro…

-Att jag är läskunnig! Om ni anser er bildad så vet ni väl att läsning är att tänka med någon annans huvud istället för med sitt eget.

-Det är visserligen sant som ni säger. Det är bara att jag upplevt så mycket märkligt idag att jag antog…

–  Endast det varande är, det icke-varande är icke.

-Jag förstår inte?

– Parmenides stora axiom. Bara det som finns finns, det som inte finns finns inte. Eftersom ni inte mötte några läsande i den här bygden, antog ni att det inte finns några som läser.

– Ja, men…

– Som Kant formulerade det: De flesta män använder sin kunskap endast under vägledning av andra eftersom de saknar modet att tänka självständigt med sina egna resonemangsförmågor. Det krävs intellektuell djärvhet för att upptäcka sanningen. Men oroa er inte för Wittgenstein ger tröst åt dumbommar: När vi inte kan tänka själva, kan vi alltid citera.

– Jag ville bara kontrollera att böckerna fanns tillgängliga och användes.

– Med ökningen av intelligens kommer en ökad kapacitet för smärta, och det är endast med den högsta graden av intelligens som lidandet når sin högsta punkt förkunnande Schopenhauer. Om ni bara visste vilket lidande och smärta era insinuationer har orsakat mig idag utbrast Näsman.

-Jag ber om ursäkt, jag ska genast gå min väg. Jag har sett vad jag behöver se. Erik började skyndsamt backa ut genom den låga dörren.

Bortifrån bordet hördes en syrlig kommentar från Näsman:

-Nietzsche ger er ett råd på vägen: De värsta läsarna är de som beter sig som plundrande trupper: de tar med sig några saker de kan använda, smutsar ner och förvirrar resten, och förtalar hela verket.

Erik småsprang nedför stigen och stannade andfådd först när han hade nått bilen. Förvirrad och trött, satte han sig i bilen och körde hemåt. Det fick vara nog med märkligheter för idag tänkte han. Erik återvände aldrig till biblioteket i Bjärtrå, utan bestämde sig dagen efter att säga upp sig och satsa på en annan yrkeskarriär utan böcker. På ålderns höst kunde han fortfarande med skräckförtjusning minnas hur han sommaren 1949 fick träffa den stora pessimistpoeten Holger Näsman i hans torp. Ett möte som förändrade hans liv och yrkesval i grunden, men det är en annan skröna.

MATHIAS JANSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Telegrafstationen

Telegrafstationen

Veckans Opulens

Veckans Opulens kommer gratis via mail på lördagar. Du kan när som helst avsluta nyhetsbrevet. Anmäl dig här:

Genom att teckna nyhetsbrevet godkänner du Opulens integritetspolicy.

Opulens systermagasin

Magasinet Konkret

Gå tillToppen