”Jordens hjärta” – samisk opera som ger mersmak

OPERA. Den samiska operan ”Jordens hjärta” hade gärna fått vara en helaftonsföreställning, anser Rikard Rehnbergh.

Över jul och nyår i ett par års tid har Kungliga Operan givit Mozarts ”Trollflöjten” för jullovslediga barn och ungdomar med vuxna. Ett lyckat drag: dels att förlänga julens ”välsignade budskap”, dels att tidigt locka unga till musikteatern. ”Die Zauberflöte” är ju full av sceniska infall och dråpliga upptåg och färgstarka karaktärer och ”fina melodier” och passar barn vana vid animerade dataspel, multiversa, portaler, jump-cuts, parallellklippning och sidohandling.

Att ta samma eller andra barn på ”Jordens hjärta” (Eatnama váibmu) – inte världens första opera på samiska, som är uppdelad i fem huvudsakliga språkområden; den hade premiär i Kanada 2019: ”Gállábártnit” (Björnsönerna) med samma komponist och librettist; men väl den första operan på nordsamiska i Sverige – är kanske inte lika lyckat.

Även om bägge operorna tycks ha en hel del gemensamt på papperet – mystik, mytologi, prövningar, två kärlekspar, dygd, trohet och lojalitet – så går ”Jordens hjärta” i en helt annan tonart och är en tämligen grym berättelse om hur skaparguden Ipmil (en magnifik Katarina Leoson) frambringar en ny värld med hjälp av vajans kött (land) och blod (vattendrag) och hur dess hjärta blir den jordiska alstringskraften. Men de osaliga andarna (jámesgazzi) bygger medels ett av renkons ben en bro ned till underjorden, i vilken en del av handlingen hädanefter kommer utspela sig, precis som i ”Trollflöjten”, mellan dag och natt, gott och ont, ljus och mörker.

Snart ser de första människorna, brödraparet Háhčes och Njáveš, dagens ljus. Småningom äktar de en soldotter respektive måndotter och brukar jorden (i liten skala), plockar blåbär och lingon, bedriver rennäring och fiskar i de många floderna i ett överflödets land. (En Edens lustgård vore det inte för knotten.) Fast som så många gånger förr i historien som i mytologin tar den ena brodern för sig mer än den andre och avundsamhet och missämja börjar råda och då är det inte långt kvar tills den ene får kainsmärket ristat i pannan.

Som tur är hinner bröderna göra respektive partner med barn innan de dör och det är det kusinparet varmed mänskligheten verkligen kan ta sin början. Må de lyckas bättre än sina fäder. Det är som ett budskap direkt till oss vuxna från de unga: Må vi lyckas bättre än ni! Eljest är det ju kört. På så sätt är ”Eatnama váibmu” inte bara en opera om den samiska samklangen med naturen utan även om den moderna människans brist på densamma, på hennes – medvetna eller inte – avskärmande från naturen.

Vacker scenbild

Naturen, för resten, är här illustert illustrerad av Markus Granqvist i ett slags samiskt mönsterbroderi (tänk: Britta Marakatt-Labba) kombinerat med barnboksestetik (stora gester) och japansk anime (uttrycksfulla bilder). Scenografin och kostymeringen (Lena Lindgren) går här hand-i-hand med jordmättade och matta kulörer utan antydan till färglöshet. En vacker scenbild.

Skaparguden/solen sjungs av en mezzo och månen av en kontratenor (en lika magnifik Jan Jakub Monowid). Synnerligen effektfullt, och så queer och gränsöverskridande att det inte ens känns sökt. Och samtidigt något sanningsenligt då den samiska kulturen har eller åtminstone har haft en stor acceptans för det icke-binära. Samtliga sångare sjunger, för övrigt, med en – för ett lekmannaöra – hörbarligen utmärkt diktion på nordsamiska.

Modern musik

Musiken är avgjort modern men inte avantgarde. Den förmedlar både det bombastiska och lyriska. Britta Byström jobbar med stämningsskapande trä- och bleckblås, gnistrande flageoletter i stråkarna och hårda budord från pukor och cymbaler. Hon tillhör de svenska tonsättare som lyckats gå hem hos både det bredare lagret och det smalare skrået, som exempelvis Andrea Tarrodi, Paula Malmborg af Ward, Victoria Borisova-Ollas, Marie Samuelsson. Anna-Maria Helsing leder Hovkapellet med säker hand detta sista framförande.

”Jordens hjärta” är för kort

För det är det där med kort och gott: nja, inte riktigt vad gäller ”Jordens hjärta”. Rawdna Carita Eiras libretto grundar sig på prästen och poeten Anders Fjellners versepos ”Päiven pardne” (Solens söner, publicerad i sjok och omgångar under senare hälften av 1800-talet) och rymmer således en skapelseberättelse, och den är blott 70 minuter (lagom för en del barn, i och för sig); på tok för kort för en hel kosmologi (en helaftonsopera hade suttit bättre) och för en besökare som gärna vill se och höra mer samiskhet från scenen. Eller som introduktören till operan sa: ”Jojk är och var en motståndshandling!”