LYRIK. Lis Lovén har läst Gunnar Ekelöfs ”Samlade dikter I-IV” och förmedlar här sin syn på den framstående poetens omfattande diktning
Gunnar Ekelöf – Samlade dikter I-IV
Nyskriven inledning av Anders Olsson.
Vol. I−II under redaktion av Anders Mortensen och Anders Olsson.
Vol. III−IV under redaktion av Anders Mortensen och Daniel Möller.
Förlag: Svenska Akademien i samarbete med Norstedts
Hösten 2025 fick vi en ny och omfattande samlingsutgåva av Gunnar Ekelöfs lyrik med titeln ”Samlade dikter I–IV”. Utgåvan är en del av Svenska Akademiens klassikerserie och har publicerats i samarbete med Norstedts.
Svenska Akademien publicerade 2015 i sin klassikerserie Ekelöfs samtliga 14 diktsamlingar i en kritisk utgåva i två band. Nu har det alltså tillkommit ytterligare två volymer. Den ena innehåller de fristående dikter som Ekelöf publicerade i diverse tidningar och tidskrifter, den andra inrymmer dikter som aldrig tidigare har offentliggjorts.
Under titeln ”Samlade dikter I−IV” får vi således ta del av det poetiska verket i sin helhet. Arbetet med de nya volymerna har letts av Anders Mortensen och Daniel Möller. Anders Olsson tar i sitt nyskrivna förord fasta på den utvidgade bild av författarskapet som utgåvan förmedlar.
I det följande ska jag förmedla min personliga syn på Gunnar Ekelöfs omfattande diktning efter att ha plöjt igenom hans cirka 1 400 sidor poesi.
Ekelöf är djärv, han är kunnig, han är omfångsrik, ja sannerligen bildad som få. Djärv säger jag, och ändå var han nog skraj för att bli placerad i ett fack. Och jo, det är svårt att placera honom. Han var kritiker, översättare, poet, konst- och musikkunnig.
Ekelöf lånar från andra länder, han stjäl ur skattgömmor och stöper om det utländska stoffet till helgjuten svenska. Han är en man som vet att den lyriska rikedomen kan finnas i en annan tid och på en annan plats. Sin egen plats ser han på grund av detta andra inte alls. Det säger han själv, men jag tror honom inte.
I en bemärkelse ser han nog sin plats i en större kontext men måste kasta av sig ett anspråk som skulle ha tyngt honom. Han måste lämna den svenska traditionen för att söka nya poetiska jaktmarker. Och att lämna den innebär ett uppbrott som måste ha påverkat hans jaguppfattning. Men ändå är inte hans poesi osammanhängande. Den håller ihop även när den bryter helt ny mark. På ett sätt uppstår en nordisk och totalt ny diskurs i och med Gunnar Ekelöfs poetik.
Genom översättningar av fransk poesi lånar han metod, främst från Rimbaud. Men Ekelöf är, som jag ser det, inte lika splittrad och han för in ett nordiskt anspråk med naturen i fokus.
Att bryta upp jaget är ett försök att bli ett totalt medium för dikten, för konsten i sig. På ett surrealistiskt plan får inte dagsmedvetandet med sitt ego stå i vägen. Ändå kan Ekelöf inte helt vänja sig av med sig själv, trots tappra försök. Allt i jaget blir inte uppbrutet, något hänger trots allt kvar. Och jodå – han är med svenska mått före sin tid.
Ekelöf ägnar sig åt nonsensdiktning och han blickar även bakåt i tiden. Hans nonsensdikter kan för övrigt påminna starkt om barnkammarramsor av brittiskt snitt.
Ekelöf börjar således som dadaist och surrealist. När gardinen fladdrar och fönstret tittar så är det just där som en automatisk skrift kan träda fram. Språket som egen vilja måste fiskas upp ur det djupaste medvetandet och i denna avgrund måste Ekelöf våga blicka in i sitt arv (trots allt – det är en paradox med tanke på hans anti-hållning) där botten även är andra. Men kanske snarast ”de andra” i det undermedvetna.
Gunnar Ekelöfs pappa blev som bekant psykiskt sjuk efter att ha blivit smittad med syfilis. Pappan har sannolikt med sitt galna mumlande gett sonen en dos automatisk skrift. Jag tänker på fenomenet att ord agerar på egen hand under psykiskt trauma. I surrealismen får det automatiserade, opersonliga språket en egen agens. Läsaren och uttolkaren kan bara följa med och ta in bild på bild.
Och mamman då? Mamman var av aristokratisk börd och kanske kan man förmoda att båda föräldrarna flöt lite ovanpå i förhållande till omvärlden. Galenskap och aristokrati i förening. Ekelöf tvingades med andra ord se mer och djupare än de flesta. Se sin egen botten, den som är botten i allt. Se sin överlägsenhet som den som flyter ovanpå. Han var i den bemärkelsen inte ”av denna världen” och i denna djupa självkännedom ligger hans enastående mod. Detta att lämna anspråket på sig själv öppnade upp för så mycket mer konstnärligt material att utgå ifrån. Ekelöf gick mot den traditionella strömmen och svallvågorna måste tidvis ha dränkt honom i intryck. Han lärde sig dock att navigera.
Jag ska ge ett, måhända lite hårdsmält, exempel. Jag citerar:
Ur boken ”Om hösten”:
Jag känner livets migrän
och våra själars halvsynthet
Jag känner nöjets tekniska detaljer
och våra själars ryggmärgsslaveri
Fisken vet att masken döljer en krok
men hugger ändå
Liv är sin egen kontamination
sitt eget bakhåll och sin egen fälla
i vilken råttan är ett lockbete för nästa råtta
Skönt minnas vänta hoppas
men aldrig att förverkligas, att fångas
Det är vad jag har lärt
och det är inte mycket
Jag är en fisk med kroken i mig
som till på köpet inte är tagen
Jag vet. Men det är också all min vinning.
O heliga svält! Nöd, uppfinningarnas moder!
Mitt dystra Paradis
Varför spela
Skall dock Guds barn aldrig spela
Själv ett stycke gud, en bit naturgud
men aldrig barn – eller för alltid barn
Född död med denna fordran på mitt öde:
Till varje pris bli trodd – aldrig bli trodd…
Så blev för mig att ana: redan veta
och hetsas av mitt vetande
att ana vidare och vidare
i flyende rytm
O aningar –
i luften hängande trädgårdar
O eviga danserska
du som förkroppsligar
minnets erogena zoner
och minnets framtidsdröm:
Jagutlösning, jaguttömning
att bli en annans
för alltid en annan
– – –
Fragment av folkparks dansmelodier
fragment av fragment
Kvistar som bryts!…
Natt som slår sina lovar
kring rösternas avsked
– Hej med dig då
– Hej med dig
– Ja, hej.
Så djup och hög utfyllnad av livets villkor det finns i denna dikt. Manlig maktstruktur, själens fångenskap, en känsla för vad familjen kan göra mot oss. Och så detta med livets dumma paradoxer: Är ännu ett barn och ändå inte.
Detta mod är Ekelöfs styrka. Att ha behållit en problematik som blir bärande livsgestaltning, ett sätt att förstå sitt Sverige. Är Ekelöf unik som bärare av denna kunskap, med tanke på att han föddes i början på 1900-talet? Det är min undran. Ett stycke livshistoria vi som lever i landet Sverige kan lära oss av, man som kvinna, ung som gammal. Och svenskt naiv är han minst av allt. Den folkhemsöverhet som han växte upp med vägrade han att erkänna. Gunnar Ekelöfs antihållning är en livshållning som vi åtminstone litterärt kan lära oss av. Det rör sig om en poetik som enligt min åsikt är enastående. Jag anser att han till och med är större än sina franska förebilder.
Här har han gett oss ett tungt vägande poetiskt arv som jag tycker att vi ska ta till oss fullt ut.
Om jag nu får hoppas på något så är det att Ekelöf kan lära dagens unga poeter att stjäla mer ur poesins syltburkar. Läs honom så får ni se själva! Det är han värd på flera plan och nivåer. Efteråt kommer ni att vara berikade, det kan jag lova!
info@opulens.se
