INDIEPOP. ”Det är svårt att inte smittas av hennes positiva anda, och visst förförs man av hennes själfulla röst,” skriver Erik Bovin som lyssnat på Mae Powells nya album.
Making room for the light med Mae Powell
Karma Chief
2014 flyttade energiknippet Mae Powell från San Diego till San Francisco där hon snabbt tog intryck av den lokala indiescen hon i dag är en del av. Powell, det märks, har varit klok nog att omge sig med rätt människor som påmint henne om att kärleken till musiken är en bättre drivkraft än karriärslystnad.
I musikvideon till bossanova-flirtande ”Weird dreams” från 2021 ser vi Powell dricka ur ett gigantiskt vinglas och tända en joint.
Sedan dess har hennes artisteri utvecklats i en allvarligare riktning. Med det sagt är andra albumet ”Making room for the light”, som titeln antyder, allt annat än tungsint.
Musikaliskt rör sig Powell hemtamt i 60- och 70-talets ljudlandskap. Lyssnaren bjuds på jazzig pop med inslag av psykedelisk musik och americana. Musiken är stöpt i en tappning som matchar hennes flower power-estetik.
Albumet öppnar starkt med Bob Dylan-inspirerade ”Tangerine”. Som mest medryckande är “Where will love go?” med klar hitpotential samt dansanta “Contact high”.
Mae Powell har en själfull röst
Det är svårt att inte smittas av hennes positiva anda, och visst förförs man av hennes själfulla röst; som klippt och skuren för den genre hon verkar inom. Stundtals påminner hon om Astrud Gilberto.
Musiken på ”Making room for the light” är relativt sorglös. Men hennes röst skulle lika gärna kunna ge ton åt vemod och saknad så att det blir starkt berörande. Till nästa album hoppas jag att hon tar till vara på hela sitt register som artist.
Kärleksbudskap
Med detta album lär Mae Powell varken revolutionera popmusiken eller bryta ny mark inom sin genre. Hennes upplyftande musik lyser dock upp i höstmörkret. Och upplyftande musik med ett fredligt och universellt kärleksbudskap är det inte vad jag, du och resten av världen, behöver just nu?
info@opulens.se
