ROMAN. ”Det finns mycket att ta till sig i den här romanen, vare sig man läst Alex Schulmans tidigare barndomsskildringar eller inte,” skriver Elisabeth Brännström som läst ”17 juni” med avsevärd behållning.
17 juni av Alex Schulman: Ett telefonsamtal till barndomen
17 juni av Alex Schulman
Albert Bonniers förlag
Det är en död råtta som inleder huvudpersonenVidars sökande efter närkontakt med sin barndom i Alex Schulmans nya roman ”17 juni”. Råttan ligger mellan två flyttkartonger i Vidars källarförråd; den har börjat stinka och det är när han, på bostadsrättsföreningens uppmaning, går ner för att städa bort den som han hittar sin döda pappas telefonbok i en av kartongerna.
När han bläddrar igenom boken ser han att pappan antecknat det korta numret till familjens sommarstuga och ett plötsligt infall leder honom till att ringa upp. Till hans förvåning svarar en röst som påminner om pappans och Vidar, som knappt tror sina öron, lägger snabbt på, men det korta, märkliga samtalet lämnar honom ingen ro. Kan det verkligen vara pappans röst han hörde? Han ringer igen och den här gången är det inget tvivel om saken, det är definitivt pappan som svarar i telefonen och i bakgrunden hör han även sin mamma stöka runt i köket.
Det märkliga samtalet får Vidar, som går sysslolös och orolig hemma efter att ha stängts av från sitt lärarjobb på grund av påstådd misshandel av en elev, att söka sig tillbaka till sin barndom. Och efter ett flertal samtal har han förts tillbaka till sitt liv som barn. Han har talat med både sin pappa, sin mamma och sin storasyster och, viktigast av allt, kommit i direkt kontakt med sitt eget nioåriga jag. Vidar har också förstått att de händelser han pratar med sin familj om utspelar sig under en och samma dag som löper parallellt med hans nutid, den 17 juni 1986. En dag då han känner att något alldeles särskilt måste ha hänt.
Vidar blir besatt av att ta reda på vad som skett och lika besatt blir han av att kontakta eleven Mellberg som han anklagats för att ha misshandlat. Då han upprepade gånger söker upp eleven under pågående brottsutredning för att be om ursäkt, trasslar han till det alltmer i en nutid där hans liv börjar röra sig i allt snabbare takt. Detta sker allt medan dåtiden fortsätter att plåga honom genom att gradvis ge honom ledtrådar, men inga fullständiga svar.
Efter ett tag börjar Vidars sökande efter de barndomshändelser som påverkat honom likna ett pussel, där många bitar fattas men där en bild ändå efter många samtal börjar skymta fram.
Han har på en vägg i sin lägenhet satt upp post-it-lappar där han antecknat varje liten händelse under den dag där hans nioåriga jag sitter fast, fångad i sin tidsbubbla. Till sist kan ett mönster skönjas och det står klart för Vidar att det som hände den 17 juni gett honom en psykisk chock som, trots hans brist på minnesbilder, legat kvar och lett honom fram till den situation han befinner sig i i dag.
Det finns en del gammal skåpmat i den här romanen, lätt igenkännbar för dem som är bekanta med Alex Schulmans tidigare självbiografiska böcker. Den mest märkbara är incidenten är den med den döda råttan i källarförrådet som är nästan helt identisk med scenen i ”Bränn alla mina brev”, där Alex hittar en flyttkartong i källaren vars innehåll leder honom vidare till att börja forska i sin morfar Sven Stolpes personlighet och äktenskap och i sin mormor Karins kärleksaffär med Olof Lagercrantz.
Likheterna slutar inte där. Sommartorpet med den vackra naturen som omger ett dysfunktionellt hem, där ett familjedrama utspelar sig, är en plats som Alex ofta återvänder till. Därtill är föräldrarna är mycket lika hans egna, kulturpersonligheterna Alan Schulman och hans betydligt yngre, alkoholiserade fru Lisette. Mamman dricker och får raseriutbrott och pappan är för gammal och svag för att orka med situationen.
Allt det här har alltså skildrats tidigare men det nya i berättelsen om Alex Schulmans barndom är att huvudpersonen får direktkontakt med sig själv över en tidsbarriär och att händelser som i nutid sker snabbt och intensivt, varvas med det som skedde en speciell dag i det förflutna, där tiden för evigt står stilla.
Det finns mycket att ta till sig i den här romanen, vare sig man läst Alex Schulmans tidigare barndomsskildringar eller inte. Han är en säker stilist och beskrivningen av naturen runt sommartorpet blir nästan hjärtskärande vacker när den ställs mot det ofta fula och jobbiga scenariot inne i stugan.
Skildringen av Vidars nutida situation och hans jakt på den sista pusselbiten som Mellberg sitter inne med, drar också upp pulsen i berättelsen och förtydligar den effekt händelserna den 17 juni 1986 har haft på Vidars vuxna liv.
Det finns en hel del att fundera över i ”17 juni”: bland annat det intressanta tidsperspektivet och frågan om hur vi formas som människor av det vi upplevt som barn. Och sist, men definitivt inte minst, vad som skulle hända om vi faktiskt fick möjligheten att tala med oss själva som barn. Vilka frågor skulle vi ställa och vilka svar skulle vi ge? Hur mycket sanning skulle vi tala och hur ofta skulle vi välja att försköna eller kanske ljuga? Det tål att tänka på.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
