BIOGRAFI. Vi presenterar nu några utdrag ur vår medarbetare Bo Bjelvehammars biografi över poeten och rörmokaren Bengt Cidden Andersson. Detta är den första delen.
Bengt Cidden Andersson (1948-2013) var en poet som verkade i en tid då arbetarförfattarna var förhållandevis få. Att likt Cidden i diktens form skildra vardagsliv och arbete var förhållandevis ovanligt i den postmoderna eran under 80- och 90-talet. I den tidskontexten framstår Cidden som närmast unik.
I början av året utkom en bok om Cidden författad av Opulens medarbetare Bo Bjelvehammar. Det är en annorlunda biografi som kretsar kring Ciddens liv, platsen och människorna där han levde och verkade, men också innehåller skarpsinniga och lyriskt inkännande närläsningar av böckerna.
Vi publicerar nu några kapitel i urval och börjar med förordet följt av det första kapitlet.
CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör
Ur ”Om Bengt Cidden Andersson – rörmokare & fotbollspoet”
Förord
Några inledande ord för att leda dig in i texten och för att du ska kunna gå med en stund.
Mycket handlar om att vända ögat mot eller vända bort blicken, utan att ögonen tåras, som i motvind. Att fånga orden och få dem att fästa som imma på köksfönstret. Att ständigt vara nyfiket utåtblickande, men bevara en översikt. Att föra samtalet, dialogen, vidare, att sörja för ordens överlevnad. Behövliga minnen, för att ständigt bevara den ciddenska leken och lusten.
Ibland känns det som att jag saknar någonting att säga, jag har redan sagt det. Några ord är svagare än andra, de känns otillräckliga. Det tassar runt en osäkerhet på boksidorna. Nu är det så, att ingen vill beslås med tystnad. I Ciddens liv kommer tystnaden – orden finns inom honom, men där ligger de stilla.
Basen för detta skrivande är en verkförteckning, som har sin början 1978 med diktsamlingen Gräs och vindruvor och slutar 2012 med berättelsen om den ståtlige tuppen Hugo Fjäderben. Utsnitt, kommentarer, reflektioner och försök till analyser och belysningar, utifrån. Ögonblicksbilder ur vardagslivet, av erfarenhet i känslor.
Det enkla och det allmängiltiga har alltid en självklar plats, när Cidden berättar.
En annan del av texten tillhör mitt alldeles egna formulerande – fria tillägg och fantasier, som följer Ciddens färg och ton och som jag bedömer som sannolikt att Cidden skulle tycka om. Det kan jag naturligtvis inte veta något om.
Det är bara så, att under några svindlande ögonblick möts våra ord och blickar. Det första mötet skedde 1991, det sista sker 2024. Det blir inte tal om att återvända.
På hemvägen, på grusgången från grinden mot huset, varje dag, en stunds vila under vårdträdet, på bänken. Några månader tillbaka i tiden, en gnistrande vinternatt, så är det vitt på marken av sälgarnas fröludd.
Detta med tillnamnet Cidden
Det är vintertid i Kalmarbygden, formgivna snövallar och mera tillfälliga och olika snöhögar, i mataffären talar Niklas Skog om uppbrott och resor till varmare länder. Alma Lööf och hennes bror Holger sitter ner en stund och reflekterar över livets slut. Ja, man blir inte yngre, så faller orden.
Och så detta eviga prat om vädret – det väntas rätt hård vind från havet, vinden från havet är alltid envis, när det kvällas regnar det på nytt och vindbyarna blir starka. Då tar både Alma och Holger sin Imovane, för att sova lite lugnare.
Alma skriver alltid, varje kväll, innan hon lägger sig i sin dagbok, hon skriver om vad som har hänt under dagen, hon för vidare ett samtal. Alma tycker om att skriva, hon tycker ofta samtal är svåra, rent av omöjliga. Därför skriver hon dagbok, där kan hon vara mera tydlig och ärlig, inte så slapp, som i vardagliga samtal. Hon känner också att hon kan vara mera uppriktig och använda fria formuleringar, som Alma gillar. Hon tycker själv att hon äger en god formuleringsförmåga.
Att skriva dagbok är för Alma att hålla dagarna isär, dagarna växer gärna i varandra – med dagboken blir vissa dagar tydligare, andra bara diffusa, då det känns svårt att göra någonting alls.
Till affären kommer varje dag Bengt Arne Andersson, han handlar det nödvändiga för dagen till sig och mor Anna, han lyssnar på några ord, han är varm och glad och säger några enstaka ord. Han är alltid så jordnära och anspråkslös. Så fäster Cidden en lapp på affärens anslagstavla, med fyra ord – Drömmar lever, drömmar brister.
Inte alla vet vem Bengt Arne är, men alla känner till hans extranamn, Cidden. Och Holger Lööf vet allt om detta artistnamn.
Cidden var son till den ryske ishockeyspelaren Genrikh Ivanovich Sidorenkov, en världsback, som var aktiv under 18 säsonger och en av pionjärerna i rysk ishockey. Han blev guld- medaljör i ishockey vid vinterspelen 1956 i Cortina d´Ampezzo.
Holger Lööf fortsätter med sin berättelse; Ciddens mor var den ryska prinsessan Maria Pavlova den yngre, av den ryska tsarsläkten Romanov. Maria bodde under avsevärd tid i Sverige.
Alma avbryter Holger och läser ur minnet några rader av Lennart Sjögren:
”Hörde mitt i natten i vinternatten
hur fåglar sjöng ur andra årstider.
men det var inte lärkan inte den isiga svanen.”
bo.bjelvehammar@opulens.se
