SHOWBIZ. Två internationella celebriteter har gått ur tiden den här veckan. Rockstjärnan Ozzy Osbourne och wrestlingikonen Hulk Hogan. ”Världen blev genast lite mer tyst,” skriver Jesper Nordström.
Hulk Hogan är död. Ozzy Osbourne också. Samma vecka. Bara det känns som en felprogrammering i verklighetsmaskineriet, som om någon blandat ihop ett gammalt nummer av Kerrang! med en obskyr WWF-VHS. Men nej – de är borta nu. Och världen blev genast lite mer tyst, men inte nödvändigtvis smartare. Lite förenklat uttryckt så var de båda underhållande strulpellar. Men i övrigt helt väsensskilda.
Hulk: byggd som en actionfigur. En kropp där musklerna skrek propaganda innan han ens öppnade munnen. Ozzy: vinglig, blek, som ett spöke som aldrig hann bli ande. Den ene skapad för att ta plats, den andre bara råkade hamna i rampljuset på grund av all sin råa, skitiga nervighet. Och så sårbarheten: den som speglas så tydligt på 70-talsfotona med Ozzy i mockajackan.
De såg båda ut som karikatyrer, men med olika syften. Hulk var en annons för något superamerikanskt som egentligen aldrig riktigt funnits på riktigt. Typ ”family values on steroids”. Ozzy var en varning, men den sortens varning som inte avskräcker någon utan snarare lockar en in i dimman.
Hulk ropade brother! så ofta att det slutade betyda något. Ozzy sa “I dunno, Sharon” som ett slags mantra mot alltings meningslöshet. Skillnaden: Hulk försökte alltid sälja en idé. Om styrka. Om rätt. Om att vinna. Ozzy bara var. En levande bugg i systemet. Han gjorde ingen reklam för sin bräcklighet, men han gömde den aldrig heller.
Och båda kraschade förstås flera gånger. Hulk i rättssalar, skandaler, Youtube-klipp… Ozzy kraschade inåt – i nervsystemet, i knäna, i sina egna meningar. Men på något sätt landade han mjukare. Hulk blev ett självporträtt han inte kunde radera. Ozzy blev en skiss man aldrig ville gör sig av med.
Och så – det konstiga, det vackra: Ozzy började till slut kännas… trygg? Vis? Som en gubbe på bussen som luktar cigg och whisky men säger saker som får dig att stirra ut genom fönstret i fem hållplatser till och öppna den oavslutade Bukowskiromanen igen. Kort sagt blev han tidernas ”geezer”, ja som en morfar de flesta bara kan drömma om att ha.
Ozzy försökte inte lära ut något. Han bara bar det. Han sa inte ”var stark”. Han sa i princip: ”det gör ont, men man lever vidare ändå.” Och när han sa det så trodde man honom. För han levde fortfarande, trots att han borde vara död sedan länge.
Hulk ville vara evig. Ville vara olympisk gud. Ozzy blev en gammal människa. På riktigt. Och det var mer än nog.
jesper.nordstrom@opulens.se
