NY MUSIK. Kangas klanger vågar sig till Beirut via datorn och kassettbandspelaren. Från en studio döpt efter en stämgaffel klingar spännande musik, ständigt i förvandling och förskjutning.
En kassett med sköna, sköra, skeva klanger
Tre ess i leken. Charbel Haber, Nicolas Jaar och Sary Moussa gör gemensam sak på albumet ”Crashing waves dance to the rhythm set by the broadcast journalist revealing the tragedies of the day” (Ruptured, CASS/DL). Ett väldigt speciellt samarbete inspelat live den 2 augusti 2024 i Ruptured-bossen Fadi Tabbals studio Tunefork i Beirut, och endast släppt som kassett i den fysiska världen. Men det går även att lyssna på här.
Charbel Haber är från just Beirut. En libanesisk musiker, kompositör och bildkonstnär som arbetat inom många discipliner, från teaterns värld till videokonst, och som här: musik som fångar.
Kollegan Nicolas Jaar är den i trion som är mest känd på våra breddgrader. En amerikansk-chilensk musikskapare som föddes i och verkar med New York som sin bas. Han har tidigare samarbetat med sådana som FKA Twigs, Laraaji, Oren Ambarchi och Angel Bat Dawid. Om ni sett fransmannen Jacques Audiards thriller”Dheepan” – 2015 års Guldpalmvinnare — så har ni hört Jaars musik färga upplevelserna på den vita duken.
Musiken här byggs upp av Habers elgitarr och Jaars basklarinett, som sedan färdas genom Sary Moussas processerade ljudsignaler. Den sistnämnda är en framträdande person på Beiruts experimentella och elektroniska musikscen. Ja, och numera även på den franska dito.
Här manipulerar Moussa audio från de andra två musikerna, live i stunden. Moussa bygger nya, vidunderliga klangvärldar och tänjbara texturer med utgångspunkt i det i stunden pågående kreativa arbetet. Ett slags elektroakustiskt ljudbad som rör sig från meditativt ambient-klingande passager till mer osäkra vatten, som för att visa hur livet kan vara med alla dessa oroshärdar i vår kaotiska tid.
Med fingertoppskänsla skapas sköna, sköra och skeva stämningslägen som imponerar stort.
Moussas fjärde studioalbum övertygar
Sary Moussa är aktuell med en ny skiva på egen hand också, som är minst lika hörvärd den. ”Wind, Again” (Other People, LP/DL) är Moussas fjärde studioalbum och det andra på Nicolas Jaars skivetikett. En etikett som tidigare utgivit inspelningar med Lydia Lunch, Pierre Bastien och musikkollektivet Terepa, vars medlemsliggare inkluderade numera hyllade soloartisterna Laurel Halo, Julia Holter och Lucrecia Dalt. Albumet är också tillgängligt på Bandcamp.
Moussa gör allt från drone-förtätad musik till electronica som funkar på dansgolvet. ”Wind, Again” är dock ett album med musik av det mer impressionistiska slaget. Stundtals mer ”svårlyssnat” än trioalbumet ovan, men givande att tränga allt djupare in för varje lyssning. Upplevelserna skiftar, och jag blir berikad på olika sätt varje gång.
Vi får sex musikstycken där västerländska och västasiatiska instrument möts. De inbjudna musikerna i Tunefork-studion i Beirut trakterar Hammondorgel, piano, gitarr, trummor klarinett, en långhalsad och lutliknande buzuk — och så Moussa själv på en lika långhalsad och lutlutande saz. Allt är inspelat med hjälp av skiftande inspelningstekniker, och det för Moussa så typiska ljudprocessandet. En bearbetning som ger låtarna en säregen Moussakalisk karaktär.
Moussa har själv kallat resultatet av det han skapar för ”skuggor”, och det är en rätt passande beskrivning av denna musik; ständigt i förvandling och förskjutning. Utan att sjunga ett endaste ord beskrivs tillstånd där effekterna av konflikter och förflyttning kan anas. Det tar ett tag innan du ser, eller snarare hör, det du tror att du hör.
Ibland görs den mest spännande och sökande musiken i just skuggorna. Hoppas min ficklampa lyser upp tillräckligt mycket för att ni ska ge de här två udda existenserna till album chansen.
info@opulens.se
