SKRÄCKFILM. Marina de Van debuterade som långfilmsregissör med skräckfilmen ”In my Skin”. ”Filmen har kultstatus men är inte direkt allmänt känd. Det förtjänar den att bli,” skriver Charlotte Wiberg.
Vissa filmer är otäcka på ett sätt som placerar dem utanför den reguljära skräckfilmsgenren men samtidigt får mätaren för det skrämmande att slå över.
Kanske kan man säga att sådana filmer främst utlöser obehag snarare än skräck. De får oss att åla runt i biografstolen, att vilja se men samtidigt slippa. De spelar på våra inre rädslor, våra olika tvångsföreställningar, det där som planterar tanken att kasta sig ner när man är i en hög byggnad eller behovet att röra sig när man är på en föreställning eller föreläsning och måste sitta stilla.
Gränslös skräckfilm
Marina de Vans In my Skin (Dans ma peau i original, ”I min hud”) är precis en sådan film. Och nu finns det äntligen möjlighet att streama den lagligt i Sverige.
Filmen hade premiär 2002 och kan sägas tillhöra ”French extreme”-rörelsen, filmer som närmar sig det gränslösa i förekomsten av blod, våld och torterade kroppar.
Våld mot den egna kroppen
Förvisso är den blodig. Men det utövas inget våld av en person mot någon annan. Våldet utövas mot den egna kroppen. Och även om det är uppseendeväckande så är det metodiskt, systematiskt snarare än hämningslöst brutalt.
Regissören Marina de Van spelar huvudrollen som Esther, en ung kvinna i början av sin karriär i arbetslivet, med en partner hon är på väg att stadga sig med.
Vägen är utstakad mot ett bekvämt och välordnat medelklassliv i storstadsmiljö. Men allt förändras när Esther skadar sitt ben på en fest. Hon reagerar inte på det sätt som enligt läkare och pojkvän vore normalt. Snarare än förskräckt verkar hon fascinerad av såret och blodet. Hon verkar inte lida av smärtan. Snart skapar hon ett nytt sår på egen hand, sömngångaraktigt, liksom under hypnos.
Esther är ingen vanlig självskadetjej. Hon skadar sig inte på ett kontrollerat vis, för att sätta fokus på yttre sår i stället för inre.
Hennes agerande är fullständigt tvångsmässigt och alltmer spektakulärt. Det håller inte livet i schack utan tar tvärtom över livet.
Närmast outhärdlig restaurangscen
Det finns en restaurangscen i filmen som är närmast outhärdlig för alla som någonsin närt en tvångstanke. Det är en viktig affärsmiddag och Esther förlorar helt självkontrollen.
Hon dricker för mycket och börjar uppleva sin ena hand som fristående från henne själv. Den bökar runt i maten på tallriken. Hon måste försöka hålla fast den under bordet men börjar lika okontrollerat skära sig i armen.
Hon lämnar till och med bordet med en kniv för att skära sig ännu mer i ett skrymsle utanför köket. Omgivningens reaktioner på hennes beteende, i den mån de ser det, är ilskna och oförstående. Hon är ”oprofessionell” och, naturligtvis, ”inte normal”. Att inte vara normal möts inte av nyfikenhet och omsorg utan bara kallt avvisande.
Distans till den egna kroppen
Esther tar in på ett hotellrum där hon ostört kan smörja in hela kroppen i blod, skära bort bitar av huden och äta av den. Större bitar vill hon bevara. Kroppen är som ett objekt för henne, ett objekt som överväldigar henne. Den är främmande samtidigt som hon är djupt narcissistiskt bunden till den.
Det är som att chocken vid den första skadan, då hon inte riktigt registrerade vad som hänt, lever vidare genom en distans till kroppen som blir till begär. Men psykologin är sekundär, även om den samtidigt är central. Det intressanta är inte varför Esther beter sig som hon gör utan att hon gör det och inte kan sluta göra det.
Äckel och fascination
Som åskådare är man, förutsatt att man alls står ut med att se filmen, fascinerad och äcklad. Att tvångsmässigt peta i ett sår – det är ett uttryck vi alla förstår och här ser vi det rent bokstavligen.
Marina de Van gjorde debut som långfilmsregissör med In my Skin. Filmen har kultstatus men är inte direkt allmänt känd. Det förtjänar den att bli. Men åskådaren måste vara fin-nervig nog för att kunna sätta sig in i problematiken, och samtidigt stark nog för att klara av att titta på den. Det är alltså ingen film för normopater. Men för alla oss tvångsneurotiker kan den ge en hyfsad katharsis.
charlotte.wiberg@opulens.se
