FILM. ”’24 timmar i New York’ är den typen av liten, inte särskilt spektakulär film som kan sätta ett frö i dig där den sedan växer vidare. Se den!” skriver Charlotte Wiberg.
Originaltiteln till filmen 24 timmar i New York är Mutt – ’byracka’. Det får mig att förvänta mig en tilltufsad och tuff huvudperson. Ett hårt liv. Och ja, Feña har ett ganska kärvt förhållningssätt mot omgivningen. Han är på sin vakt. Som transperson behöver han också vara det.
Feña är dessutom latino. Han är två led bortom mallen. ”Vi är farliga människor. Man bråkar inte med oss”, säger Feñas pappa på skoj. Men även om allt verkar gå snett under det dygn vi får följa honom är Feña ingen bråkstake.
Här utbryter inga gatuslagsmål. I stället möter vi en person som otvivelaktigt fått sina törnar men försöker vara ansvarstagande i sina relationer och kan vara både varm och sårbar.
Regissören är själv trans
Filmens regissör och manusförfattare Vuk Lungulov-Klotz är själv trans och visst är filmen en transfilm – ett direkt genombrott på den fronten.
Både Feña och skådespelaren som gör honom (Lio Mehiel) är trans. Det är också ett tema under hela filmen, från att få jobbiga frågor på krogen till att konfrontera oförstående föräldrar.
Men detta är inte en ”problemfilm”, själva transskapet framstår i sig inte som ett problem även om det medför en del sådana. 24 timmar… är helt bortsett från transtemat en varm film om människa med ett komplicerat kärleksliv och en familj som framstår som både en välsignelse och en förbannelse.
Liknar en serieroman
Vi får veta en del om den men inte allt i den ”slice of life”-konstruktion där vi får följa någon under ett dygn. Med den typen av film finns det alltid en risk att handlingen, livet, blir något som förevisas, demonstreras snarare än levs fram organiskt. I någon mån lider 24 timmar… av det. Men det får den också att likna en serieroman eller -novell där varje ruta är betydelsebärande. Och det är inte till filmens nackdel.
Lungulov-Klutz har bara en tidigare filmproduktion bakom sig, och då som fotograf. Han tycks verkligen tänka i rutor. Varje bildinställning är välkomponerad och genomtänkt. Ingenting är överflödigt.
Nedslag i någons vardag kan också skildras fragmentariskt, impressionistiskt, flytande och glimtvis. Så är det alltså inte här.
Se ”24 timmar i New York”!
Jag tänkte medan jag såg filmen att det verkligen var som att läsa en serie. Liksom i en ekonomisk grafisk berättelse går vi fram ruta för ruta, och det slösas inte med rutor. Bilderna är förtätade. Så måste inte serieberättande se ut, naturligtvis, detta är en gravt förenklad bild. Jag tänker kanske på barndomens serietidningsserier. Där ord betonas med hjälp av fetstil och allt som händer tycks viktigt.
Jag kan finna både den impressionistiska stilen och denna mer fyrkantiga tilltalande, i synnerhet om det finns en visuell och känslomässig styrka, och det finns det här. 24 timmar… är den typen av liten, inte särskilt spektakulär film som kan sätta ett frö i dig där den sedan växer vidare. Se den!
charlotte.wiberg@opulens.se
