FILM. ”Inte enröst ur eneld fångtransporterad mishe mishe till tauftauf tuestpatrick”… vad är det för mening egentligen? Som dessutom upprepas en… två… (jag orkar inte räkna) gånger av en man med elegant brittisk accent i en dokumentär av ett utrotningshotat slag. Orden är naturligtvis irländaren James Joyces. En författare som enligt mannen med den fina accenten – Anthony Burgess – på allvar brottades med det som är såväl den moderna litteraturens som konstens dilemma. Burgess som likt Joyce behövde lämna sitt land för att få syn på det. För att skapa något av bestående värde behövs just det: perspektiv.
Denna dokumentär från 1984 av Eric M Nilsson (nu tillgänglig på SVT) är ett alternativ för den som vill veta något om skapande och litteratur men tröttnat på dagens ytliga konstnärsporträtt som främst har författarens privatliv och karriär i blickfånget. Burgess slår bland annat hål på floskeln om författaren som språkälskare genom att ta ordekvilibristen Joyce som exempel på en som, tvärtom, hyste en stark ilska gentemot språket.
Men det är lika mycket en film om litteraturens nära förbindelse med musiken. Passande då Burgess även var en god Stravinskijkännare. Alla med författardrömmar borde se den här dokumentären i stället för att lägga CSN-pengar på en skrivarskola. På drygt en timme lyckas Burgess nämligen få sagt det mesta värt att veta om skapande – resten handlar om begåvning och erfarenhet. Nämnde jag något om konstens dilemma? Jo. Nietzsche mördade gud, ni vet. Sedan dess har konstnärerna haft det tufft. Konstens uppgift nu när det inte finns någon gud att blidka antyds i dokumentärens titel som lånar poeten Ezra Pounds välkända paroll: Make it new!
ERIK BOVIN
