Den ryska mentaliteten

Två anekdoter om rysk teknik har ofta poppat upp i min familj. Den första handlar om att ryssarna behöll radiorör i sin fältradio i stället för gå över till transistorer. Den andra skildrar hur jänkarna utvecklade en gasdriven kulspetspenna för att skriva i viktlöst tillstånd i rymden, och hur ryssarna däremot bara tog fram ett slags sandpapper för vässa blyertspennor. Det sistnämnda är lätt att förstå men det första sägs resultera i att tekniken inte fallerar på grund av elektromagnetisk puls vid kärnvapenkrig. Märk väl att detta stannade på teoretisk nivå.

 

Far berättade dock detta i en anda av att ryssarna var mer klurigt gatusmarta än andra folk.

 

Visst, man kan både skratta åt och fascineras av instagramkontot ”slavic engineering” som visar upp hur man i öst verkar kunna laga och fixa allt med list och silvertejp. En långt mer djuplodande gestaltning av denna ”oppfinnarjocke-mentalitet” står Andrzej Stasiuk för i essän ”Östern”; roande och även sorglustiga passager om att ”ta vad man har”; alla dessa skrutti-bang-bang-maskiner som verkar gå att köra på vilken petroleumsörja som helst.

 

Tyvärr ser vi samma mentalitet i den ryska armén; allt tros fungera på muskler och rostigt stål men det kommer till korta. Att ha levt i fattigt umbärande och underdogposition i flera generationer föder också en världsfrånvänd närmast mind-over-matter attityd, att det bara är  till att kämpa vidare, om sedan automatvapnens magasin hänger sig, så är det där ”detaljer”.

 

”Det är bara att brövla på” verkar vara Kremls mentalitet.

 

Min fars anekdoter från tv-soffan i all ära, men om vi tar ett djupare grepp om den ”ryska idén” långt före Sovjetunionen, vad landar vi då i för scenario?

 

Ja, främst såklart i vad som kommit att nämnas som Europas för att inte säga världens främsta romantradition i form av Dostojevskij, Tolstoj… Om det går att destillera fram några få centrala idéer ur dessa massivt komplexa författarskap så är det kritik mot det sekulära västerländska levernet. Hos både Tolstoj och Dostojevskij hittar vi en kärna av hårdsmält andlighet, uppoffringsattityd och en rygg vänd mot det moderna samhällets fröjder.

 

Finns det inte lite av en irriterande poserande asketism hos dessa allvarsmän?

Håll i er nu, för nu kommer jag att svära i kyrkan; som skildrare av mer strukturella samhällsproblem står sig vår käre Fjodor slätt mot Balzac och Dickens. Detta nerviga fokus på det samvetsgranna inre – kallsvettsdropparna på Raskolnikovs huvud — skulle kanske vara uppfriskande mitt i Manhattans hedonism i samtiden. Men inte i Sankt Petersburg, där till och med den övre medelklassen ställde sängarna i mitten av rummet för mildra vägglössens attacker.

 

”Har de icke bröd? Så låt dem då äta ryskortodox lidandemystik! ”

 

Putin vet att rida på, exploatera denna folksjäl och mentalitet. Via propagandamaskineriet utmålas väst som sillmjölkar där bögar i rosa skjorta måste ha sin latte och tillgång till varmvatten. Mentaliteten landar hos armén som minsann är morske män vana vid umbäranden och klarar sig gott på otillräcklig proviant. Putin blir närmast den nye Kristus som korsfarare mot västerländsk dekadens och samtidigt utmålade han sig tidigare  som karlakarl som rider barbröstad, behärskar judo. När kroppen svek iscensatte han andlig renhårighet genom att filmas i kyrkor.

 

”En riktig straight hedersknyffel.” Ett orimligt toxiskt mansideal cementeras och sprider sig ner till fotfolket i ryska armén, där pennalismen och alkoholismen är ökänd. På kort sikt leder denna blandning av vanföreställningar och inbilsk tro på den egna överlägsenheten till förluster i kriget. På lång sikt riskerar hela detta tankekomplex om rysk särart att leda till att hur mycket muskler och stål som helst kan sändas till fronten. Ett land av Rysslands storlek och med en sådan mentalitet har hur mycket kanonmat som helst.

 

I allt detta kan otidsenliga radiorör och en kosmonauts blyertspenna bli del i ett destruktivt rusigt heroiskt narrativ, ja närmast ett slags religion i överförd bemärkelse där markkontakten och de faktiska förutsättningarna inte spelar någon roll.