IDÉHISTORIA. “Trots att Dödens idéhistoria inte direkt ger några omvälvande insikter är det en hyfsad startpunkt som även bjuder på anvisningar för vidare läsning,” skriver Anna Remmets.
Dödens idéhistoria
Red. Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund
Appell förlag
Döden. Ett litet nätt ämne vars idéhistoria går att avhandla på trehundra sidor? Den inte helt anspråkslösa titeln Dödens idéhistoria antyder att det är det som är ambitionen med den bok som nyligen kom ut på Appell med bidrag från i huvudsak idéhistoriker men även en litteraturprofessor.
Dessa undersöker i relativt kronologisk ordning olika kulturella, religiösa och filosofiska föreställningar om företeelsen som skrämt och fascinerat människan i alla tider.
Perspektivet är nästan uteslutande västerländskt förutom att det tar avstamp i kulturens vagga Mesopotamien och relativt kort behandlar Egypten, men då mest i relation till senare västerländska föreställningar. Detta sker i bokens första kapitel, där Andreas Hellerstedt skriver om nedstigningar i dödsriket som motiv.
Därefter går boken vidare i historien, genom förmodern tids upptagenhet vid livet efter detta, romantikens dödslängtan och Ingmar Bergmans många konstnärliga bearbetningar av döden.
Det är fullt begripligt att vartenda decennium inte ryms i de breda penseldrag som Dödens idéhistoria målar med, men jag hade för egen del gärna sett något om hur döden och döendet hanteras i sociala mediers tid där man relativt ofta ser ”vanliga” människor dela med sig av sina dödliga diagnoser. Detta utan att döden nödvändigtvis mister det tabu som enligt många omger den i modern tid, eftersom det påbjudna sättet att tala om obotlig sjukdom i det offentliga är med en ständigt ”positiv” och ”optimistisk” ton.
Redaktörerna för Dödens idéhistoria skriver i förordet om risken att försöka tillrättalägga historien genom att generalisera kring vad som kännetecknar olika epoker. Och visst blir penseldragen lite väl breda när en tusenårig (om än geografiskt begränsad) historia ska berättas på cirka trehundra sidor, även om de olika kapitlen mycket väl kan ses som informativa men snabba nedslag.
Texterna är också lite för överskådliga och torrt redovisande för att bli verkligt engagerande, vilket ju dock till viss del har att göra med den akademiska stilen. Och förutom att vara eurocentriska fokuserar de nästan enbart på över- och medelklassens trosuppfattningar.
Folkliga föreställningar, som de som sammanställts så fantastiskt i till exempel Louise Hagbergs mastodontverk När döden gästar, lyser helt med sin frånvaro. Att snäva in perspektivet behöver inte vara någon nackdel, särskilt med ett begränsat utrymme till sitt förfogande. Däremot framstår titeln Dödens idéhistoria som lite missvisande i sammanhanget.
Två kapitel som sticker ut i positiv bemärkelse är Annika Bergs om döda kroppar i vetenskapens tjänst och Karin Dirkes kapitel om människors strategier för att legitimera och normalisera dödandet av djur. Den sistnämnda känns givetvis extra aktuell just nu när medierna är fulla av dödandet av schimpanserna på Furuvikens zoo. Men också Bergs text om vilka människor som kunde reduceras till ”exemplar” och vars döda kroppar kunde förevisas för publik utgör en nyttig påminnelse om att inte heller alla människoliv anses sörjbara.
Så trots att Dödens idéhistoria inte direkt ger några omvälvande insikter är det en hyfsad startpunkt som även bjuder på anvisningar för vidare läsning.
anna.remmets@opulens.se
