LYRIK. Bo Bjelvehammar läser Nils-Åke Hasselmarks senaste diktsamling och finner diktrader som lyser och blänker.
Fåradingar av Nils-Åke Hasselmark
Norstedts
Nils-Åke Hasselmark debuterade 1957 med ”Dikter över en brusten trädgård”, hans lektör då var Hjalmar Gullberg. Nu kommer Hasselmarks sextonde diktsamling.
Kvar finns den modernistiska ådran, det öppna och visionära synsättet och den fria romantiska blicken. I ett sparsmakat och mättat bildspråk söker han sig gärna till vatten och särskilt naturen i den yttre skärgården.
Poeten tycks ha kunskap bortom den övriga människor besitter.
”Jag vet
vad du inte vet
att all ved är huggen”
Nils-Åke Hasselmark lever som alltid nära naturen. Det innebär att impressionerna blir koncentrerade och täta både i styva regn och i snöglopp. Diktraderna lyser och blänker. Det finns inga spår av trötthet eller överdriven ångest i de slipade orden. Det skulle vara tillåtet eftersom han blir 90 år inom kort. Ofta tänker jag vid läsningen på en annan poetisk gigant, Lennart Sjögren.
Det är klart att döden gör sig påmind. Den fiskar i nära vatten. Döden känner vittringen. Men poeten låter det levande och det närvarande tillsammans med minnen regera – ögonblicken av oro och ångest jagas iväg, kommer, går och försvinner.
Det är de små skarpt formulerade småsatserna, som är vidunderligt vackra som:
”söndagens duvblå glastimme ”
eller de här orden ”svalka över nedisade svalor”.
Men det är klart, det finns en oro.
”Det är någon
som reser bort
därute
Jag undrar”
Såväl Nils-Åke Hasselmark som Lennart Sjögren hör, enligt mitt sätt att se, till de främsta i den svenskspråkiga poesin.
bo.bjelvehammar@opulens.se
