Helgporträttet: ”För att överleva i den här världen måste man ha självdistans”

UNGDOMSROMAN. Nora Khalil är en av de sex som nominerats till Augustpriset för barn- och ungdomslitteratur. Nomineringen är för ungdomsromanen ”Yani”, som utspelas i Alby och till stora delar är skriven på förortsslang. För Opulens Jenny Wickberg berättar hon om sitt skrivande och om att leva i en tid som känns alltmer hotfull.

Det är din debutroman. En klassisk sportfråga – hur känns det att den har blivit nominerad till Sveriges största litteraturpris?

– Det känns stort och väldigt kul. Jag hade inte förväntat mig det.

”Yani” utspelas i Alby och har tre killar som går i nian som huvudpersoner. Vad var det som fick dig att skriva just den berättelsen?

– Det började med karaktärerna. Jag bestämde namnen på mina huvudpersoner, fantiserade kring hur de var och började sedan skriva. Jag ville visa bilden av en förort som Alby, av hur det var för mig och hur det är för de som är unga idag.

Du har låtit dina romanfigurer bo granne med dig?

– Ja, i början var det för att jag ville göra det lätt för mig genom att välja en miljö jag känner väl till. Då tänkte jag att jag senare kunde välja att flytta det till en annan plats. När själva storyn var klar så tänkte jag om. Det finns ingen bok som utspelar sig i Alby så jag tänkte att det var bra hålla romanen kvar där. Det började alltså som lathet, men blev sedan till något bättre.

Stora delar av berättelsen är skriven på förortssvenska. Vad betyder den sociolekten för dig?

– Jag ville skildra språket ungdomarna själva använder sig av. Om du kommer till Alby så kommer du att höra att ungdomarna där pratar just så som det står i boken.

Du skriver om tiden runt nian, när det är dags att bryta upp och gå vidare till nya skolformer och i livet. Det är en omvälvande tid för alla. Hur minns du din egen vårtermin i nian?

– Jag älskade grundskolan och hade det väldigt bra där. I nian kände jag någon sorts ångest över att jag skulle börja på något nytt och inte visste vilka jag skulle träffa där. Jag visste inte heller vad jag skulle välja, utan tog ekonomiskt program trots att siffror inte är min grej.

Uppbrottet från grundskolan skildras i många ungdomsromaner, men brukar inte handla om unga i en förort som domineras av första och andra generationens invandrare. Vad kan det betyda för unga i Alby och på andra liknande platser, att få en roman som skildrar om deras verklighet?

– Jag har mött en del ungdomar som säger att de är glada över att det finns en bok de kan relatera till och känna igen sig i, där de blir bemötta som de är och inte som stereotyper.

Hur såg din uppväxt ut?

– Jag är född i Sverige och växte upp i Alby. Grundskolan jag gick i låg utanför vårt fönster. Det var en jättebra uppväxt. Jag spelade fotboll och hade lärare som uppmuntrade mitt intresse för skrivande.

Hur mycket skönlitteratur läste du själv som barn och tonåring?

– Jag hängde mycket på biblioteket med min mamma. Där läste jag bilderböcker och sedan kapitelböcker. Pippi var en av mina favoriter.

Vad betyder skönlitteratur för dig idag?

– Mycket. Det betyder en möjlighet att resa och lära sig saker utan att behöva flytta på sig. Det betyder också att jag kan skapa utifrån mina villkor utan att ta hänsyn till vad som ses som rätt och fel.

Jag läste i en tidigare intervju att du tidigare mest skrev dikter och det gjorde du innan du egentligen visste vad poesi var. Stämmer det?

– Ja, det stämmer. Det började på gymnasiet när jag skrev en sorts texter, inte som vanliga dikter utan mer som en sorts anteckningar. Det var först när jag var med i Ortens bästa poet som jag fattade att det kanske ändå var poesi som jag höll på med. Jag gick då till biblioteket och tittade på en del diktsamlingar. De bestod mest av metaforer. Jag kände mig dum när jag läste dem, och fattade inte vad de handlade om.

Du har arbetat som lärare i en tid när unga läser allt mindre. Hur såg det ut på de skolor där du jobbade?

– Jag kan instämma, det är så det ser ut. Allt ska gå så fort idag. Att behöva läsa blir för barn och ungdomar en utmaning som de inte tar sig tid till. Det är vi vuxna som får se till så att läsningen blir rolig. Ett sätt är att läsa med dem och inte bara tjata om att det är något de ska göra.

Ett av den nya regeringens förslag är att det ska skapas en litterär kanon. Vad är din kommentar till det?

– Spontant säger jag att det då inte får bli bara en typ av böcker eller genrer. Ska de göra en kanon måste de våga ta in olika typer av böcker, så att fler kan känna sig representerade.

Vilka svenska klassiker läste du i tonåren?

– Vi läste flera på gymnasiet och mycket av det gjorde jag mest för att jag var tvungen. Den jag minns bäst är “Kallocain“. Den fastnade hos mig, kanske mest för att den inte liknade något jag annars läste och att den handlade om hur det kan se ut i ett samhälle där allt är kontrollerat.

Vad läser du helst för böcker idag?

– Just nu läser jag mest mina egna manus. Men jag läser också Nicolas Lunabbas bok ”Blir du ledsen om jag dör?”

Du har invandrarbakgrund och kommer från förorten, är högutbildad och nu också etablerad som författare. Vad har varit viktigast för din språkliga utveckling?

– Jag har alltid prioriterat svenskan framför andra språk, som arabiskan. Det är nog också för att jag haft bra lärare som uppmuntrat både mitt skrivande och mitt intresse för språket.

Förortssvenskan, som ungdomarna i din bok talar och som du själv skrivit romanen på, diskuteras nu. Hur viktigt är det att unga överallt i landet lär sig att tala också det som ses som korrekt svenska?

– Förortssvenskan är en jargong men det är också en del av svenska språket. De som talar förortssvenska kan ofta fler språk. Den borde inte ses som ett hinder, utan som något som är berikande.

”Yani” handlar om svåra saker där en av huvudpersonerna är en tonåring som får besked om att han ska utvisas. Men din bok är också rolig. Hur ser du på humorn som ett sätt att hantera svåra saker?

– För att överleva i den här världen måste man ha självdistans och kunna ta saker lite med en klackspark. Jag har jobbat med ungdomar som har gått igenom den typen av svårigheter och sett hur de hanterar dem. Ofta tar de sig genom jättetuffa saker genom att göra det till något man skrattar åt, som killarna i min roman.

Mycket av livet, både för barn, ungdomar och vuxna, går ut på att klara utmaningar och försöka bemästra rädslor av olika slag. Vilka rädslor och utmaningar präglar ditt liv?

– Jag är starkt påverkad av det samhällsklimat vi har idag. Att vi har politiker som står och säger vissa saker i tv har skapat en oro i mig och jag har börjat tveka om vilka rum jag kan söka mig till, var jag kan känna mig trygg och vilket yrkesliv som finns för en sådan som mig. Det är sådant jag blivit mer medveten om nu när rasismen har normaliserats.

Vad skriver du på nu?

– Det är en bra fråga. Jag testar olika sätt att skriva på, för att se vad det kan landa i. Jag börjar alltid med att skapa karaktärerna, och det är genom dem som storyn sedan kommer till mig.

Vad gör du om vinner Augustpriset?

– Då kommer jag tillägna det till de som är barn och unga i Alby.