KRIGSTANKAR. “I slutänden är det Europa som nu sätts på prov, från alla håll”, skriver Lisa Gummesson om Rysslands invasion av Ukraina.
Jag vaknar upp, det är en vanlig torsdag med frukostflingor och kaffe. Jag slår på radion. Det är ingen vanlig torsdag längre. Ryssland har invaderat Ukraina. Det är det allvarligaste som hänt i Europa sedan andra världskriget, säger man på radion. Men jag kan inte tänka på historia eller politik. Bara på människorna.
Jag har en vän i Moskva. I torsdags morse grät hon i timmar. Hon sa att hon kanske förstår hur många tyskar måste känt sig 1939. Sedan: ”Jag måste gå till jobbet nu.” Jag kan inte föreställa mig varken hennes smärta eller styrka. För några veckor sedan trodde vi inte på det som nu inträffat. Vem gjorde det? Jag oroade mig snarast för att hon och alla andra ryssar skulle få det värre när galningen Putin verkade bli än mer galen. ”Vi har våra visum”, sa hon då.
Nu önskar jag att sanktionerna inte ska slå mot de ryska medborgarna. Mot alla de som är emot det här. Mot alla de som har vänner, familj, systrar och bröder i Ukraina. Mot alla de som delar ett språk, en kultur, som om de bodde i samma land, har ett känslomässigt band. Hennes bedrövelse bottnar i just det: att man attackerar sina egna. Att de hundratusentals som nu flyr, gömmer sig i skyddsrum och tunnelbanor, får sina liv förstörda över en natt, är grannen i en värld där det fanns en illusion om ett någorlunda fredligt och modernt Ryssland.
Minnena från resan till Moskva för något år sedan kommer tillbaka till mig. Det var ett Moskva där folk hade iWatch och där amerikanska matkedjor lyste med sina skyltar. Där det fanns en stolthet i just den typen av öppenheten. Vi tittade på sevärdheter. Men min vän tyckte nog att det var minst lika viktigt att visa det enorma köpcentret i sitt kvarter. Där drack vi kaffe, valde på en lång meny: latte, cappuccino, havre, soja … Så mycket frihet för dem som bor i Ryssland, men som föddes i Sovjet.
Vilken frihet? undrar jag nu när järnridån sakta dras ned igen. Där bakom föreställer jag mig vännen i Moskva. Hon slår ett öga på sin iWatch, tar en uber till jobbet, köper en take away-latte. Jag vet inte när vi ses igen. Eller när caféet i hennes köpcentrum inte längre kan erbjuda en valfrihet som bygger på hyfsat goda internationella relationer.
Rubeln faller som en sten och tiden går. Hur länge är era visum giltiga egentligen? frågar jag. ”Två år men EU kommer göra dem ogiltiga”. Jo, det var just det, sanktionerna. Min vän är ledsen över det, men säger att hon förstår. Och det går ju att åka dit, även om UD avråder. Moscow baby!
Jag minns rysk kaviar i godisautomater; drivor av snö mitt i stan; svårtolkade kyrilliska skyltar; den milda vodkan till maten; Petrovka och den sovjetiska konsten; Lenins märkligt släta, uppstoppade ansikte; frijazzbaren och de guldskimrande ortodoxa kupolerna. Och så vallokalen.
Jo, det var mars 2018. I det lilla rummet fick man pins och ballonger i ryska färger, där fanns urnor och röstsedlar och allt såg ut som det borde. Min vän lade sin röst, men inte hennes man. ”Vad tjänar det till?”. Ett slags passiv motståndshandling. Nu frågar jag om de har demonstrerat. Jag har läst om tusentals frihetsberövade demonstranter, oroar mig såklart. ”Nej, vi går inte dit.” Jag är lättad. Att demonstrera är farligt, de lever redan farligt. Samtidigt sias det om att bara folkuppror nu kan sätta stopp på Putineran. Kanske är det så.
De andra som har möjlighet att sätta emot gör det visserligen, men vill inte heller beblanda sig för mycket. Rädda för kärnvapnen. Med all rätt. Eller för att inte få sin beskärda del av den ryska oljan för den delen. Jovisst. ”Ded” – farfadern som han kallas av många i Ryssland – har Europa i ett hårt grepp.
Europa. Mina tankar går till andra flyktingar, flyktingarna vid polska gränsen. Belarus som använder dem som ett mänskligt vapen mot EU. I slutänden är det Europa som nu sätts på prov, från alla håll. Men vilket Europa? Det som stänger sina gränser för dem utan europeiskt pass? Det som samtidigt gjort sig beroende av import från diverse diktaturer? Vari ligger vår solidaritet, identitet?
Under helgen skickar jag bilder från den där Moskvaresan till min vän. Hon skriver att vi ska ta nya bilder snart, hon lovar, vi lovar varandra, ja, så ska det bli. Vänskap följer inte alltid linjära mönster. Ibland sätts de inom parantes, i allra värsta fall för att ett krig kommer emellan. Kriget i Ukraina.
Inga civila ska drabbas, sa Putin. Men flera hundra uppges redan ha dödats. Styrkor närmar sig Kiev. Nej. Inte ens den ryska patriotismen sträcker sig så här långt, tänker jag. Kanske kommer farfadern stå ensam kvar till slut. Om det ändå vore så väl. Hon säger: ”Nej, så väl är det inte.”
info@opulens.se
