”Allting gammalt är så nytt/ för en liten fattig glytt/ som kom i jåns till världen.”
Så fort Winston Churchill lotsat Storbritannien genom andra världskriget röstade engelsmännen otacksamt bort honom som premiärminister. Labourledaren Clement Attlee tog över men efterträddes i sin tur av en allt tröttare Churchill. Men i opposition 1949 var han fortfarande pigg. ”Att han burit sex års omänsklig arbetsbörda under världskriget kunde man lika litet se som att han redan hade passerat de sjutti” skrev Prins Wilhelm efter att ha träffat honom i hans privatbostad.
Sedan damerna lämnat sällskapet (Lady Churchill var förtjusande) övergick herrarna till väsentligheter. Man kom in på Atlantpakten som stiftades senare på året. Enligt prinsen var Churchills inställning till Sverige i frågan otvetydig: ”Ni begår ett svårt misstag genom att inte ansluta er. Genom att frivilligt isolera er befinner ni er i ett farligt läge. Händer det något, kommer ni aldrig att kunna hålla er utanför.”
Den svenske ambassadören skyndade sig att klarlägga den svenska regeringens syn på läget, särskilt i förhållande till Finland: ”På det hela taget anser vi att vi gör vår plikt. – Det är möjligt, insköt värden, men glöm inte att er belägenhet är mycket utsatt och att ni gör oklokt i att underskatta betydelsen av amerikansk garanti.” Allt enligt Prins Wilhelms läsvärda resereportage ”Skärvor från fyra världsdelar” som kom det året.
Ivo Holmqvist
