PROSA. Édouard Louis ger en nyanserad bild av hur annorlunda visionen av lycka och frihet kan te sig beroende på den bakgrund du kommer ifrån, skriver Elisabeth Brännström.
En kvinnas frigörelse av Édouard Louis
Översättare: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand
På omslaget till den franske författaren Édouard Louis senaste bok En kvinnas frigörelse syns ett fotografi av en ung kvinna. Bilden, som tagits av henne själv långt innan det blev vanligt att ta selfies, visar ett ansikte med sexigt trutande mun och ögon som nästan skyms av en lugg som blåser ner i pannan. Fotografiet är taget av Édouard Louis mor som vänt kameran för att kunna ta en bild av sig själv. Hon är ungefär tjugo år och trots det vackra, släta ansiktet har hon redan en hård levnadshistoria bakom sig. Hon är dessutom på god väg in i livets andra skede; en period som kommer att vara i över tjugo år och som inte ska visa sig bli lättare än den första.
Édouard Louis mor, Monique Bellegueule, växte upp i en arbetarklassmiljö i norra Frankrike. Uppväxten präglades av våld och fattigdom och när hon som mycket ung gifte sig med en våldsam alkoholist var hennes väg mot livslång fattigdom och ett olyckligt slut så gott som utstakad. Monique visade dock tidigt prov på mod. Hon tog sina två barn med sig, lämnade sin försupne man och fann Édouards pappa, en karl som doftade gott av herrparfym och kunde dansa, men som snart skulle visa sig vara lika oförmögen som hon själv när det gällde att skaka av sig sitt sociala arv.
Jackie Bellegueule, vars liv och personlighet frans beskrivit i Vem dödade min far? var en fabriksarbetare som relativt tidigt slogs ut av en skada han ådragit sig på sin arbetsplats, samtidigt som den allt hårdare högerpolitik som började riktas mot landets arbetarklass, förhindrade hans tillfrisknande och bidrog till att hålla hela familjen, två vuxna och fem barn, nertryckt i förlamande socialt elände. Jackie började också supa och kvällarna stördes ofta av att huset var fullt av hans kompisar som tillbringade tiden med att dricka vin och pastis hemma hos Belleguelues; ett hem där Tv:n alltid stod på högsta volym i varje rum och cigarettröken låg i tjocka dimmor över den allmänna misären där våld och förolämpningar hade blivit en del av vardagen.
Édouard Louis har i två tidigare böcker, dels i den hyllade debutromanen Göra sig kvitt Eddy Bellegueule samt i Vem dödade min far? beskrivit miljön i sitt föräldrahem, där han som barn konstant skulle tampas med umbäranden och tvingas leva inom en strikt patriarkal miljö där han fick stå ut med det aldrig sinande förakt som riktades mot honom och hans redan mycket tidigt uppenbara homosexualitet. Böckerna har gjort succé med både läsare och kritiker och när Édouard Louis nu vänder blicken mot sin mor och går in för att zooma in henne och hennes historia har recensioner och läsarreaktioner varit lika uppskattande; trots att vissa franska kritiker lite lätt börjat ifrågasätta Louis totala bindning till sitt ämne och efterfrågar böcker som inte enbart handlar om hans uppväxt inom en dysfunktionell, socialt utsatt familj.
Detta får naturligtvis stå för dem. Böckerna håller, trots ett flertal upprepningar, fortfarande hög klass. Berättelsen om Monique och hennes ultimata frigörelse, när hon vid fyrtiofemårs ålder lämnar hemmet och byn efter många år av slit tillsammans med en man som förolämpat och tryckt ner henne, för en ny, mer framgångsrik man och ett bättre liv i Paris, engagerar fortfarande och Édouard Louis berättarteknik där han stundtals riktar sig till sin mamma, men där han lika ofta vänder sig direkt till läsaren, tillåter oss att se på Moniques personlighet och på hennes i grunden varma, men också såriga, förhållande till sin berömde son ur olika perspektiv. Louis text zoomar skickligt in och ut och vi ges möjlighet att både närma oss och fjärma oss ifrån en kvinna som ändå i slutändan får framstå som både modig och, för det mesta, intelligent och sympatisk.
Édouard Louis ger också en nyanserad bild av hur annorlunda visionen av lycka och frihet kan te sig beroende på den bakgrund du kommer ifrån. Moniques största längtan i livet har varit att få rätten att vara kvinna. Det vill säga: ha råd med att köpa vackra kläder, att få lov sminka sig och att bli bjuden på resor och dyra lyxrestauranger. Tvärtemot många medelklasskvinnors önskan om det näst intill motsatta. Ett klassperspektiv väl värt att tänka på.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
