Lugns Idlaflickorna får premiär i ny tappning

IDLAFLICKORNA. Den 10 december har Kristina Lugns mest spelade pjäs Idlaflickorna premiär på Stadsteatern i Göteborg. Ett poetiskt drama om kvinnoroller och lust, den här gången i helt ny tappning. 

Den folkkäre poeten Kristina Lugns synliggörande av samhällsstrukturer och könsroller speglas i pjäsen Idlaflickorna, där tre kvinnor flyr vardagen och tar semester från sig själva.

– Pjäsen är väldigt mycket Kristina Lugn. Det handlar om kvinnor som inte får plats i sina egna kroppar, men egentligen är det en text där hon associerar utifrån kvinnans roll, som mamma, dotter och människa, säger Mellika Melouani Melani, som regisserar pjäsen.

Att läsa Lugns texter får Melouani Melani att fundera över vilka roller som finns för kvinnor idag, jungfrukvinnan som ska bli brud och mammarollen där hon endast är mamma. Hon har själv jobbat med liknande teman om kvinnans symboliska position som kropp, när hon är subjekt och när hon blir objekt.

– Jag upplever att den här pjäsen handlar om kvinnor som har ett begär, en längtan och sexuell lust, men är förpassade att inte få ha det för att kroppen har gått över till något annat.

Melouani Melanis uppsättning av Idlaflickorna skiljer sig från hur pjäsen brukar spelas. Hon beskriver spännande världar där träd växer ur bassängen och granar kommer ner från taket, till nykomponerad musik av Kent Olofsson, ett tremannaband och en kör med Andrea Tarrodi som tonsättare. Men hela tiden genom Kristina och hennes poesi.

– Det är inte en produktion med två skådespelare på en vacker parkbänk vid Gardasjön, här åker de på en semester som är mer associativ med hur vi förut åkte på resort för att få vila lite eller hitta sig själv.

Hon kopplar det till kommersialismen som hon menar har höga krav på kvinnor. Som alltid vill att vi ska bli någon annan och konsumera oss till välmående istället för att hitta det där jaget och få frid i det.

De känsliga temana om att vara kvinna har fått Melouani Melani och skådespelarna att både skratta och gråta och hon beskriver arbetet som oerhört stärkande och fragilt samtidigt.

– Lugn var inte någon strukturellt analytisk person på det där politiska sättet, men däremot var hon superintelligent. När man jobbar med hennes pjäs upplever man vilken enorm känsla hon hade hela tiden. Hon bär en existentiell fråga om vad det innebär att leva, vilket är väldigt smärtsamt.

Melouani Melani hade mejlkontakt med Lugn strax innan hon gick bort. Hon rubricerade mejlen de senila småflickorna i sjömännens trädgård, som en blinkning till att många hade läst texten som att kvinnorna i Idlaflickorna var äldre än vad som var Lugns tanke.

– Det är som att åldern inte spelar någon roll, man skenar och blir galen. Och så finns en lust, sjömännens trädgård, säger Melouani Melani.

I det sista mejlet, berättar hon, skrev Lugn att det inte fanns mycket kvar som höll henne uppe längre, när hon inte kunde skriva eller träffa sina barnbarn: För Martina vill inte att de ska komma på min begravning och veta att de dödade mormor med en kram. Då när jag ligger där i vargtimmen så vet jag att det är någonting som är bra för just mig, och det är att du ska göra Idlaflickorna och jag älskar idén med kören.

– Hon hade underfundigheter, det var hennes humor. Jag tror att jag tolkade som ett avsked fast jag inte klarade av det i förståelsen. Egentligen sa hon ju hejdå på något sätt, och kanske lite go girl.

Inför premiären vill Melouani Melani släppa tanken på bra och dåligt, som hon menar kan vara svårt när man jobbar med någonting som känns viktigt.

– Jag tänker att vi har byggt en rit och nu hoppas jag att vi får möta publiken och att de ska delta i riten, så är känslan, avslutar hon.