Helgporträttet: “Normer reproduceras från kvinna till kvinna”

MAGISK REALISM. Manusförfattaren och regissören Nathalie Álvarez Meséns debutlångfilm har blivit utvald till Costa Ricas Oscarsbidrag och har Sverigepremiär i helgen. Clara Sola är en poetisk skildring av en kvinnas tillbakatagande av kontrollen över sin egen kropp.

Du är aktuell med Clara Sola, din långfilmsdebut som har biopremiär i Sverige den här helgen. Filmen har dessutom blivit utvald till Costa Ricas Oscarsbidrag, vilket erkännande för en första långfilm!

– Ja, det är jättefint. Det känns som att folk i Costa Rica är väldigt stolta över filmen, den har redan haft premiär där. Resan började i Cannes på filmfestivalen Directors Fortnight, och sedan har den visats på festivaler runt om i världen. En del har varit hybrider och även om den här filmen upplevs bäst på bio så har vi kunnat nå väldigt många på det sättet.

– Den har fått ett fint mottagande, både från publiken men också från kritikerna, vilket var väldigt överraskande. Speciellt i Cannes där vi var med i en sidosektion, att de ens kom och tittade och dessutom var så positiva. Jag blev så himla glad över att läsa hur poetiskt och respektfullt de skrev om den.

Kan du säga något om filmens handling och om hur den här berättelsen väcktes i dig?

– Jag är född i Sverige men uppvuxen i Costa Rica, från att jag var 7 till 18 år, så man kan säga att det var där jag blev person och kvinna. Det är ett religiöst land och väldigt många normer som reproduceras om hur man ska vara, oavsett kön. Just den här historien handlar om en kvinna, och jag är uppvuxen som kvinna, och är baserad på mina minnen från att ha vuxit upp med de normer kring hur man ska vara, se ut och bete sig. Det finns vissa renhetsnormer som reproduceras från kvinna till kvinna, även i hem där det inte finns män, och det var någonting som både jag och min medmanusförfattare Maria Camilla Arias märkte. Hon är från Colombia och jag från Costa Rica så det är något man kan se på många ställen, om inte i hela världen. Jag märker också själv att jag ibland reproducerar normer som jag inte vill reproducera, för att jag har lärt mig dem.

– Berättelsen utspelar sig i Costa Rica i en fiktiv bergsby, där en kvinna som är 40 år och heter Clara bor. Folket i byn tror att hon har en speciell kontakt med Jungfru Maria och Gud och kommer till henne för att be böner och förväntar sig ett mirakel på något sätt. Och att vara ett slags helgon i den här byn är inte kompatibelt med att ha en sexualitet så hon tillåts inte vara en hel människa. Under filmens gång följer vi hennes resa mot att frigöra sig från rollerna hon har påtvingats, man får vara med på hennes sexuella uppvaknande som sker parallellt då hon hittar diverse inre styrkor medan hon befriar sig själv. Det finns inslag av magisk realism.

Du sa att kritiker har skrivit poetiskt om Clara Sola, och det är ju en väldigt poetisk film, med många detaljer i foto och ljud. Hur viktiga har de inslagen varit för att gestalta just den här berättelsen?

– Jätteviktiga. Det finns två olika typer av magisk realism och poesi i filmen, dels det som är inom historien och manuset som karaktären går igenom. Men även andra inslag för publiken som karaktären inte är medveten om, som handlar om formen vi har bestämt ska vara poesi. Vilka bilder fotografen har valt att ha med och de inre bilder som inte har med magi att göra utan mer med Claras sätt att se på världen. Hur vi har valt att klippa ihop det med klipparen och vilken musik som är med, när den ska få ta mer eller mindre plats. Vissa partier är mer poetiska än andra, men det var alltid väldigt viktigt att vi skulle se allting från Claras perspektiv. Det betyder inte att hon ska vara där på varenda bild men när hon inte är där vill vi ändå berätta vad hon upplever.

Filmen handlar mycket om kontroll. När Clara inte vill ha den rosa klänningen utan en blå får jag känslan av att självbestämmandet är viktigare än färgen. Vad inspirerade dig till Claras person och hennes situation?

– Clara får ju inte bestämma själv över sin kropp och det kan man koppla till mycket i samhället idag, det blir som en spegel för andra saker i vår samtid. Men vad gäller karaktären i sig så är hon väldigt ärlig med vad hon vill och inte vill, hon bryr sig inte om att behaga andra, något som jag och kanske andra önskar att vi också kunde. Speciellt när man ser på kvinnorollen som historiskt sett har varit omhändertagande, en moder som ska bota andra tills man glömmer bort sig själv. Det är det filmen handlar om, om självhelande.

– Vi valde att spela in på landsbygden just för att Clara har den här nära kontakten och det starka bandet med naturen och ser sig själv som en del av den. Därför ifrågasätter hon inte sin kropp och vad den vill. Jag tror att man kan känna igen sig i det, att man inte behöver fundera på vem man är om man är ensam i naturen, där finns ingen roll att spela och ingen annan människa att kommunicera med. Därför kan det kännas så befriande att vara där och vi hoppas att filmen kan vara ett fönster för publiken att ta sig in i naturen genom Claras kontakt med den.

Vilken betydelse har naturen för dig och ditt skapande?

– Jag växte upp mitt i stan i Costa Rica så även om det är mycket träd omkring så hade jag inte så mycket kontakt med djup natur, ironiskt nog när det är ett sådant grönt land. Men när jag kom till Sverige var det så nära till skog och bad, jag känner att svenskar har en speciell kontakt med naturen så jag återupptäckte den här i vuxen ålder. Och när jag sedan kom tillbaka till Costa Rica kunde jag åter-återupptäcka naturen där, se den med både inre och yttre ögon som någon som kommer därifrån men inte tidigare har upptäckt hur fantastisk den är. Att vara här gjorde mig fascinerad av naturen och gav mig en vilja att förmedla den magin, för det känns verkligen som magisk realism bara att ensam stå och ta in allting, ljuden i skogen, fukten och alla mikroklimat som göra att biodiversiteten är helt otrolig.

Clara är en originell huvudkaraktär, fåordig men med starka uttryck. Hur har du jobbat med att få fram olika budskap utan ord?

– En av de största utmaningarna från manuset var just att hitta en skådespelare som kunde förmedla allting utan att prata så mycket och utan att röra sig så mycket heller. Det var väldigt beroende på vem vi skulle hitta och vi var noga med att välja någon med stor medvetenhet om sin kropp och hur den fungerar. En dansare var det mest självklara valet. Vi har jobbat väldigt fysiskt, jag är mimare i grunden och hon som spelar Clara är dansare så vi hade kroppsspråket som gemensamt språk. Om någonting är där så syns det i ögonen och i små rörelser, det blir som en mikrokoreografi. Som skådespelaren Wendy beskriver det, Clara dansar hela tiden men en väldigt intern dans. Mycket är sagt på ett annat språk än med ord och om vi bara lyssnar lite extra så kan vi förstå henne, den lilla skalbaggen och hästen. Det här är en film man måste se på det sättet och tillåta sig att kliva in i världen, inte titta på telefonen under tiden för då kan man missa så många detaljer.

Clara spelas av Wendy Chinchilla Araya och det här var hennes första skådespelarinsats, och de andra karaktärerna har inte heller skådespeleri som yrke i vanliga fall. Vad har det funnits för för- och nackdelar med det?

– Jag ser egentligen inga nackdelar, ur ett budgetperspektiv behövdes det workshopveckor innan men det tycker jag att man borde ha även med skådespelare. Jag har varit mimskådespelare och hade verkligen uppskattat den tiden för att utforska och tillåtas komma in i processen, det blir som en familj. Det har varit en jättefin erfarenhet att jobba med naturliga skådespelare, som vi säger på spanska om dem som aldrig har spelat tidigare. Vi letade överallt, gick runt med flyers, postade på Facebook och hittade en av männen på en aktivitetsdag för äldre. Och vi gjorde inga fem minuters casting utan tog oss tid att jobba med improvisation så att de som kom fick känna att de fick ut någonting och att vi verkligen gav dem chansen.

– Vi har också utvecklat ett gemensamt språk med samma verktyg för att kommunicera och utforska vad olika personer behöver. Vissa verktyg är gemensamma men andra individuella och då får man som regissör anpassa sig till skådespelarna. Det hade fungerat bra att jobba med skådespelare också, och alla var inbjudna till castingen men i slutändan fungerade det bättre med dem som inte hade skådespelarbakgrund för just de här rollerna. Alla runt omkring är grannar till dem som äger huset.

Du har tidigare gjort en rad kortfilmer som ofta behandlar patriarkala och koloniala strukturer, så även här. Hur kommer det sig att det är teman du gärna återkommer till?

– För att det behövs. Man hittar olika sätt att prata om det beroende på vad man är intresserad av. Men det är ett tema jag har jobbat med sedan mitt slutarbete på Mimskolan. Även vår nästa film handlar om det, om kolonisering av natur och kvinnokroppar och olika sätt att bli av med det patriarkala inom en livstid, vilket egentligen inte går. Så vi kämpar på och fortsätter med temana men utvecklar dem så att man inte säger samma sak hela tiden.

Hur har din utbildning på mimprogrammet påverkat hur du gestaltar en berättelse?

– Mimprogrammet är väldigt visuellt, de uppmuntrar mycket till självskapande och man skriver hela tiden. Det finns inte så mycket skrivet för fysisk teater, så man får skriva om eller skriva nytt, antingen på papper eller med kroppen. Det är väldigt audiovisuellt, mimare pratar också men det kanske inte är orden som driver fram berättelsen. Och det är lite så med Clara Sola, egentligen är det väldigt mycket dialog men det är inte den som ger den mesta informationen och det är inte därför folk känner med filmen. En blandning av att jag är mimskådespelare, att huvudkaraktären och filmaren båda har bakgrund som dansare, och hur vi jobbar med skådespelarna har med mimträning att göra. Det är bara ett litet steg mellan mim och film, tänker jag.

Hur tror du det kommer sig att just filmen blev ditt uttryck?

– Den har alla berättarformer, bild, ljud, kropp, språk, musik. Jag får inspiration från målningar, stillbilder, dansföreställningar, teater och allting samlas i ett filmmanus. Även om jag i framtiden också skulle vilja fortsätta göra fysisk teater och tv.

– Det som är härligt med teater, och som jag tycker reflekteras i resultatet, är processen. Man kanske kommer med en idé men kan skapa väldigt mycket tillsammans utifrån improvisation och börjar utveckla dramaturgin utifrån en grupp. Även om det inte är så jag jobbar med filmen så är det väldigt mycket från det arbetet som inspirerar mig i filmprocessen och mycket som händer på repet hamnar senare i manuset så skådespelarna bidrar också.

Du har ju som sagt erfarenheter från både Sverige och Costa Rica, hur har det påverkat ditt filmskapande?

– Det tror jag inte att jag är medveten om, jag lever mellan två helt olika kulturer. Jag har funderat på att göra väldigt till synes passiva karaktärer som vittnar om vad som sker mellan världar. Och jag kanske är så intresserad av kroppsspråk just för att jag var tvungen att lära om ett språk som vuxen. Spanskan slutade jag läsa när jag kom hit, svenskan har jag fått lära mig igen och engelskan är inte mitt språk, men kroppsspråket är det som aldrig har stagnerat, som alltid fortsätter att utvecklas och som ligger mig närmast.

2019 erhöll du WIld Card för att utveckla din kortfilm Vargen biter sönder dina rena händer till en långfilm, vart är du i den processen?

– Vi skriver manus och ska börja scouta snart, så vi håller på men det är ett större projekt. Vi är en del av TorinoFilmLab och ska presentera filmen nästa vecka i Italien. Vi började med den innan vi spelade in Clara, processerna är så himla långa så vi har alltid nästa grej redo. Det är en tropical gothic som utspelar sig på 1800-talet i koloniala Latinamerika och handlar om hur man bekämpar patriarkal och rasistiska strukturer med hjälp av det vilda. Det är också magisk realism men lite kusligare än Clara Sola.

Vilka är dina förväntningar inför biopremiären i helgen och vilka reaktioner hoppas du på?

– Jag hoppas att publiken connectar med Clara på någon nivå. Folk verkar connecta med olika saker beroende på vilka de är, för det finns så mycket plats för publiken att själva tolka och det tyckte vi var viktigt när vi gjorde filmen. Jag hoppas att de pratar om den och tillåter sig själva att komma in i den här världen. Sedan vad de får för upplevelse är ju upp till var och en, men jag hoppas att de gillar den och att sprider filmen vidare så att andra också får se den. Speciellt nu första helgen.