Nya ljud: Thåström, Makthaverskan och Ka Baird & Pekka Airaksinen

27 nov 2021
Montage: Opulens. (Grundbild: Pixabay.com)

POP/ROCK. Den här veckan har Hanna Chawki lyssnat på nya album med Thåström, Makthaverskan och Ka Baird & Pekka Airaksinen. Det är allt från ljusa lätta vibbar till trygg pop och ding dang-ljud.

Thåström låter precis som han brukar göra på sin nya platta Dom som skiner. Hans röst skär sig fram, raspig och med stockholmskt häng på orden.

En röst som envist är oföränderlig, det finns nåt skönt med det samtidigt som det också kan ge en komisk touch. Thåströms rakbladssång är inramad av olika ljudbilder som ibland är coola och rockiga som i ”Isbergen” där han sjunger att han behöver nån, nån att skämma bort. Värme och vilja bland isflaken. Min favoritlåt.

Jag försöker ta in Thåströms poesi men jag har av nån outgrundlig anledning ofta svårt att komma in i texterna. Känna dem. Jag får ofta in feelingen av attacken i rösten, en gammal god punkare är en gammal god punkare och förlåten för allt. Även när han trillar dit på spretiga utflykter i ingenmansland.

Toledo är en annan låt som också funkar. Fin melodi, fina stråkar, Thåström landar i ljuden och orden känns mer kärnfulla. Thåström verkar experimentera sig fram i klubbiga audiolandskap, låter som att han trivs och är på bra humör. Man får på det hela en ljus och lätt vibb av denna skivan. Trevligt!

Göteborgsbandet Makthaverskan med den begåvade sångerskan Maja Milner i fronten. (Majas bror Tom Milner spelar i charmiga Magna Mater.)

För allting heter nya släppet, laddat med energi och känslor och reverb…

Min första tanke när jag lyssnar är att det är väldigt mkt reverb, blött så det förslår. Milners livfulla, fantasifulla röst klingar ut i en excess av reverb. Det retar mig. Det är henne jag vill höra. Givetvis härligt med ett tajt, glatt komp men sångaren ger musiken karaktären.

Ett ungt Cocteau Twins, en liten smula Siouxsie. Snygg sångmelodi i ”Closer”, intim, lekfull och utlevande. Makthaverskan känns på det stora hela trygga och målmedvetna och gör pop bara för att de gillar pop.

Ka Baird, egentligen Kathleen Baird, var nyligen i Sverige och spelade bland annat på Koloni som oftast bjuder in lite annorlunda akter från när och fjärran.

Ka Baird bor och verkar mest i New York City. Hon är multiinstrumentalist och sångerska och har nyligen släppt en skiva i samarbete med Pekka Airaksinen.

Den heter FRKWYS  vol. 17 Hungry Shells.

Spännande, roliga ljud i ett moget, starkt musikaliskt äventyr. Det är som att fara runt i en lustig farkost från savannen i Afrika och sen iväg till främmande planeter. Mycket vilsamt att komma bort en stund. Bort från verkligheten.

Njuta av mjuka flärp- och ding dang-ljud.

HANNA CHAWKI
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Telegrafstationen

Telegrafstationen

Veckans Opulens

Veckans Opulens kommer gratis via mail på lördagar. Du kan när som helst avsluta nyhetsbrevet. Anmäl dig här:

Genom att teckna nyhetsbrevet godkänner du Opulens integritetspolicy.

Opulens systermagasin

Magasinet Konkret

Gå tillToppen

Se även

PROGRESSIV ROCK. Jens Unosson har skrivit en text som knyter an till tidigare inlägg om det progressiva rockbandet Träd, Gräs och Stenar. Han kallar musiken han älskar för vintergatsmusik. rock, vinylskivor, Träd, Gräs och Stenar, Ola Åstrand, Peter Mosskin, progressiv rock, pyskedelisk musik,

Progressiv rock: Vintergatsmusik

PROGRESSIV ROCK. Jens Unosson har skrivit en text som knyter
PROGRESSIV ROCK. I Ola Åstrands nyligen publicerade text i Opulens om Träd, Gräs och Stenar omnämns en artikel Peter Mosskin skrev för tidningen Musikens Makt 1973. Här återpubliceras den nu med Mosskins tillåtelse.

Om epoken Träd, Gräs och Stenar – 1973

PROGRESSIV ROCK. I Ola Åstrands nyligen publicerade text i Opulens