SKRÄCKTHRILLER. Den är som en liten buffé av cineastiska bakelser, anser Charlotte Wiberg som sett Last Night in Soho.
Last night in Soho
Regi: Edgar Wright
För Roman Polanski var Repulsion (1965) en film om en ung kvinna som blev galen utan någon som helst orsak. Tydligast i hennes galenskap är hur mycket hon hatar män och sex. Sedermera har regissören själv dömts för sexbrott, och det är ju pikant men kanske inte poängen. Den är i stället den totala förnekelse som rådde 1965 av att kvinnor kunde ha goda skäl att vara rädda för män och sex. Dessa skäl är i sin tur huvudpoängen i Edgar Wrights skräcksagodrama Last Night in Soho.
Huvudpersonen Eloise, en aspirerande modedesigner som flyttar till London för att studera, är påfallande pryd. Men när hon börjar se syner från the swinging sixties – hennes favoritperiod – där en tjusig ung kvinna blir utnyttjad av män är det inte tomma fantasier.
Trots att Last Night in Soho, även detta till skillnad från Repulsion, är något av en explosion i färger (filmfotograf: koreanske Chung-hoon Chung) ger den en starkt svartvit bild av till nittionio procent brylkrämsslemmiga män samt kvinnor som antingen är naiva och oskuldsfulla eller riktigt bitchiga som Eloises klasskamrater. Men så är det också en saga.
Visserligen är filmen starkt influerad av den italienska skräckgenren giallo, men än starkare ekar det färgglada paret Michael Powell och Emeric Pressburger, som gjorde en serie sagolika technicolormelodramer som De röda skorna (1948) och Svart narcissus (1947).
De gjorde också skräckfilmen Peeping Tom – en smygtittare (1960), som jag måste säga vida överskuggar Last Night in Soho både vad gäller läskighet och psykologisk intensitet.
Jag blir inte särskilt skrämd av Wrights film. Men den är som en liten buffé av cineastiska bakelser, med många referenser, visuellt överdåd och effekter, där exempelvis armén av deformerade döda torskar (i manlig form alltså) imponerar, och ett soundtrack med framför allt många fina sextiotalshits men också lite Goblinljudande spänningsmusik (Goblin gjorde musiken till gialloregissören Dario Argentos mest kända filmer) och Siouxsie and the Banshees som passande låtval till en Halloweenfest.
Skådespelarensemblen ska dessutom verkligen framhävas, med Thomasin McKenzie i huvudrollen, Anya Taylor-Joy som sextiotalstjejen i trubbel, Matt Smith som vidrig hallick och Michael Ajao som trånande beundrare. En grupp legendariska skådespelarbakelser med äkta sextiotalsvibbar finns också med: Terence Stamp, Diana Rigg, Margaret Nolan, Rita Tushingham. Det är inte minst dessa unga och gamla människor som gör filmen sevärd. För både Bondbruden Nolan och Rigg, känd från kultserien The Avengers, blev Last Night in Soho den sista filmen. Båda är nu döda i cancer.
charlotte.wiberg@opulens.se
