HÖGTID. Nationaldagen och midsommarafton illustrerar den nationella gemenskapens två sidor: den politiskt påbjudna och den frivilliga. Det är uppenbart att svenska folket är mer intresserade av den senare.
Det är mindre än en månad som skiljer norrmännens nationaldagsfirande den sjuttonde maj och Sveriges den sjätte juni, men kontrasten kunde inte vara större. Medan norrmännen går man ur huse, ikläder sig folkdräkt och utan hämningar hänger sig åt sina nationella symboler, från den rödvitblå flaggan till lusekoftan, begränsar sig det svenska nationaldagsfirandet till pliktskyldiga kommunala firanden där fokus ofta ligger på nya svenska medborgare snarare än traditioner och kulturhistoria.
Nationaldagsfirandet har nästan kommit att anta formen av ett slags integrationstest, där icke integrerade invandrare som gläds åt sitt nya land ger sig hän, medan integrerade invandrare rycker på axlarna precis som majoritetsbefolkningen.
Det sägs att det är midsommar som är svenskarnas egentliga nationaldag och nog ligger det någonting i detta. På midsommar frossas det i traditioner och kulturhistoria på ett sätt som lyser med sin frånvaro på nationaldagen. Det äts sill och sjungs snapsvisor och hoppas jämfota runt en blomsterklädd stång till en lätt modifierad gammal militärmarsch från den franska revolutionen.
Kontrasten mellan midsommarfirandet och nationaldagsfirandet illustrerar skillnaden mellan frivilliga och påtvingade gemenskaper. Midsommar firas spontant och frivilligt och traditionerna upprätthålls utan påbud från överheten. Midsommarafton, då själva firandet äger rum, är inte ens allmän helgdag i Sverige.
Både Danmark och Sverige har en lång krigisk historia som stormakter.
Nationaldagen är allmän helgdag sedan 2005 men har trots detta inte vunnit någon vidare popularitet. De år den 6 juni infaller på en vardag passar många på att använda den extra lediga dagen till att fixa med sommarstugan eller båten eller påta i trädgården.
Ibland framkastas hypotesen att skillnaden mellan svenskarnas ljumma förhållningssätt till sin nationaldag och norrmännens närmast överentusiastiska inställning till sin skulle bero på att de senare har färska erfarenheter av att vara ockuperade, av Tyskland 1940-45. Den hypotesen faller dock då danskarna, som genomled en motsvarande ockupation, har en inställning till sin informella grundlovsdag den 5 juni, som mer erinrar om den svenska än om den norska.
En annan hypotes är att skillnaderna handlar om respektive befolknings inställning till sin nationalstat. Både Danmark och Sverige har en lång krigisk historia som stormakter och imperier, som format den nationella självbilden. Dagens danska och svenska nationalstater utgör endast den stympade torson av respektive stormakt. Norge däremot är ett ungt land, historiskt en del av ömsom Sverige och ömsom Danmark.
Norges självbild är David, som ständigt fått kämpa mot Goliat. Den svenska statens självbild vilade länge på minnet av “fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden”. När sådan militaristisk storsvenskhet föll ur modet blev både den svenska staten och svenskarna mer eller mindre obekväma med de nationella symbolerna.
Detta skifte ägde rum redan kring förra sekelskiftet. Den svenska nationalromantiken i konst, musik och litteratur hade påfallande lite av andra länders pompösa hyllande av nationella symboler. Medan många andra länder hade fullt upp med att konsolidera sig själva som nybildade nationalstater, sökte den gamla stormakten Sverige en ny identitet som ett litet land utan krigiska ambitioner, som istället skulle tävla på den internationella arenan med “forskning, färger och skrifter” som Verner von Heidenstam formulerade det.
Den svenska nationalromantiken kastade merparten av det göticistiska, statsorienterade och krigiska tankegodset åt sidan och fokuserade istället på naturen och den folkliga allmogekulturen. Konstnärer som Bruno Liljefors, Carl Larsson och Anders Zorn illustrerade och Hugo Alfvén, Wilhelm Stenhammar och Wilhelm-Peterson Berger tonsatte stämningarna.
Det är påfallande hur lite av den svenska konsten och litteraturen från denna period som handlar om nationalstaten och nationell storhet på samma sätt som i andra länder. Istället är det ofta det regionala och lokala som lyfts fram. Friluftsmuseet Skansen i Stockholm tillkom till exempel för att initiativtagaren Arthur Hazelius ville bevara något av det unika i de många regionala kulturer som höll på att duka under för modernisering och den likriktning som följde i nationalstatsprojektets spår. Hazelius andra livsverk, Nordiska museet, var som namnet antyder tänkt att lyfta fram den nordiska kulturen, snarare än den nationella.
Längst gick kanske nämnde Heidenstam, som å ena sidan blivit känd hos eftervärlden för sina nationalistiska dikter i sviten Ett folk, som var ett radikalt liberalt inlägg i den dåtida rösträttsdebatten (“och därför vilja vi rösta fritt, som förr, bland sköldar och bågar”), men å andra sidan sällan försatt ett tillfälle att raljera över västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet vilka han kontrasterade mot det islamiska österlandet som han ständigt framhöll som ett positivt ideal. Heidenstam skydde också nationella symboler, vilket bland annat yttrade sig i att han aldrig lät sätta upp någon flaggstång på Övralid (den som står där idag sattes upp efter hans död) och till och med lät köpa ett torp i sluttningen nedanför för att kunna ta ned dess flaggstång som enligt diktaren skämde utsikten. Inte ens Heidenstams storverk om Karl XII, Karolinerna, är något hjälteporträtt.
Midsommarfirandet och nationaldagen den 6 juni belyser kontrasten mellan frivillig gemenskap och politiserad identitet.
Nationalismen och liberalismen var bägge frukter av den franska revolutionen och i mångt och mycket samma andas barn. De utgick från tanken att varje folk hade rätt att styra sig självt. Udden var riktad mot det gamla politiska systemet där makten var kopplad till furstar och furstehus snarare än nationella gemenskaper. Med nationalstaten kom idéer som allmän rösträtt och allmän värnplikt. Det är därför inte konstigt att rösträttsrörelsen hade tydliga nationalistiska inslag, eller att rörelserna för Tysklands och Italiens enanden i stor utsträckning bars av liberala studenter.
Nationalstaterna ersatte de multikulturella imperier som dominerat den europeiska kontinenten under tusentals år. De nationella stämningarna var befrielserörelser, men visade sig utgöra ett tveeggat svärd. Å ena sidan banade nationalstaterna väg för liberalisering och demokratisering, å andra sidan medförde de en politisering av den nationella identiteten, när medborgarskapet knöts till nationalitet. Att politisering av identitet har en mörk baksida ställdes bortom allt tvivel under 1900-talet. Samtidigt var nationalstatstanken en viktig drivkraft hos de motståndsrörelser som kämpade mot nazistiskt och kommunistiskt förtryck, i Östeuropa och i våra skandinaviska grannländer.
Midsommarfirandet och nationaldagen den 6 juni belyser kontrasten mellan frivillig gemenskap och politiserad identitet. Nationaldagen är den svenska nationalstatens högtidsdag, till minne av Gustav Vasas trontillträde 1523 och regeringsformen 1809. Den uppmärksammas för att myndigheterna bestämt att så ska ske.
Midsommarfirandet upprätthålls av människor för att de vill det, och traditionerna består för att människor upprätthåller dem av fri vilja. Midsommar är inte kopplat till medborgarskap utan firas av människor som är en del av en svensk kultursfär även utanför det nuvarande Sveriges gränser, som på Åland och i Finland. Midsommar lever vidare och firas av alla som vill, oavsett vad det står i deras pass.
larsanders.johansson@opulens.se
