DOKUMENTÄRFILM. Det är lyhört, med inre kraft – på samma vis som när Gorki Glaser-Müller arbetade som skådespelare, med en visuell styrka som jag vill kalla unik, skriver Ingela Brovik som sett Children of the Enemy.
Regissören Gorki Glaser-Müller har jag sett på scen i Malmö när han gick på scenskolan och spelade oförglömligt bra i pjäser av Tjechov, med en mix av lyhördhet och inre kraft. Han examinerades 1999 som en av det årets främsta skådespelare, som jag ser det. Och nu är han regissör till dokumentären Children of the Enemy. Det är en film som handlar om Patricio Galvez med rötter i Chile, precis som Gorki Glaser-Müller. Patricio Galvez vill få hem sina sju barnbarn från det ökända lägret al-Hol i Syrien. Bakgrunden är att barnbarnens föräldrar, Michael Skråmo och Amanda Gonzalez, som anslutit sig till IS, avlidit i kalifatet. Vi får följa Patricio från Göteborg till ett hotell i Erbil. Där försöker Patricio få kontakt med sina barnbarn via svenska myndigheter som inte visar något större intresse.
I stället vänder han sig till medierna, inte minst Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén. Under en intervju börjar han storgråta. Cecilia Uddén stänger sin mikrofon, tröstar honom, medan kameran visar det som sker, enkelt, nära, utan pretentioner.
Det är lyhört, med inre kraft – på samma vis som när Gorki Glaser-Müller arbetade som skådespelare, med en visuell styrka som jag vill kalla unik. Förtroendet mellan Patricio och regissören skapar denna närvaro som gör detta till en av årets viktigaste filmer.
info@opulens.se
